hejpsykopat

Det lös ondska i ögonen på honom, hela hans väsen doftade av ondska. Inom bara loppet av några få minuter skulle allt vara över, för den här gången i alla fall. Det första slaget landade på kinden och det sved till. Knappt hade hon återhämtat sig från det första slaget förän det andra kom. Rakt i magen och hon vek sig dubbelt av smärtan. Nästan på ren rutin så slängde hon sig mot marken. Hon visste att på det viset så skulle det hemska kanske ta slut lite snabbare. Stod hon kvar så kunde han uppfatta det som ren trots och då skulle han förmodligen slå lite hårdare och några fler slag än vanligt. Då kanske det hela skulle vara över för gott. Både för honom och för henne. Men hon ville inte dö, inte än och hon ville än mindre göra deras gemensamma barns far till en mördare. För egentligen var han ju snäll. Han hade bara haft det väldigt jobbigt i livet och detta till trots hade han faktiskt aldrig rört deras barn. Det hade han aldrig och skulle förmodligen aldrig göra och det var den enda egentliga trygghet som hon delade med dom. Istället så tog hon emot smällarna som en duktig flicka, slängde sig ner på marken varje gång som ett försvarslöst litet djur och bara väntade på att hans aggretioner skulle rinna ur honom.

Förhoppningsvis skulle hon överleva även denna gång. Han hade aldrig passerat den där gränsen förut. Hon hade alltid kunnat ta sig upp för egen maskin efteråt. Men det var nog mest pga att hon kände hans mörka inre minst lika bra som han kände hennes svaga. Hon visste hur hon skulle göra för att få till den där marginella skillnaden mellan liv och död. Och nu var hon åter där igen. Liggandes på golvet med en smärta inombords som bränner hål i hela kroppen. Men hon skriker inte. Istället ligger hon och tittar på en fluga som precis landat på fönsterbläcket. Hon följer den med blicken och ser hur den till sist breder ut sina vingar och flyger iväg igen. Tänk om man kunde flyga tänker hon. Tänk om man var en... Sen svartnar det och hon försvinner in i dimman. Hej då mamma... Hej då mina små barn.. Hon hör hur ytterdörren slår igen och bilen deras mullrar igång för att sekunden senare backa ut ifrån garageuppfarten och sedan iväg.. Sen slår ögonlocken ihop och allt blir med ens väldigt tyst.

Varför måste han le, varför måste gamla människor le på bild i tidningen när dom hamnat i skiten och med blotta förskräckelsen kommit ur det med livet i behåll. För skiten satt verkligen Erik 87 år gammal i när han sin vana trogen tog sig ett varmt bad i sitt badkar. Erik fastnade nämligen där i badkaret och blev liggandes i timmar och dagar utan någon som helst möjlighet att kalla på hjälp. Där satt Erik och väntade på slutet, för någon släkt har han inte, inte några vänner heller, därav har Erik inte ansett det nödvändigt att köpa en mobiltelefon. Vem skulle han ringa till med den? Nää där satt han vackert i badkaret, utan mobiltelefon och slog i allt som gick att slå på i hopp om att någon lyhörd granne skulle höra. Men dagarna gick och ingen reagerade, Erik började så smått ge upp hoppet där han låg.

Inte kunde han dränka sig själv eller, vattnet som han fyllt upp badkaret med fyra dagar tidigare hade vid det här laget runnit ur och han nådde inte till kranen för att fylla på mer ifrån där han låg. Nä det var helt enkelt inte längre kul att ligga i det där badkaret, riktigt tröttsamt faktiskt.

Men när allt såg som mörkast ut så fattade en uppmärksam granne misstankar mot Eriks frånvaro, dom brukade ju alltid byta några vänliga ord när dom möttes i trappen, inte om något speciellt men ändå så pass regelbundet att Erik med gott samvete kunde räknas till mer än en flyktig bekant i alla fall. Erik drack kokkaffe och tyckte om smör, mycket smör skulle det vara, på allt. Det visste grannen. Och när samma Erik som var så upp över öronen förälskad i smör inte synts till på några dagar så övergick samma misstanke i en rädsla. Kunde det hänt Erik någonting? Kunde det verkligen vara så? Grannen bedömde situationen som så pass allvarlig att det nu inte fanns något annat alternativ för honom än att skrida till handling. Och det gjorde han. med full styrka slog han upp dörren och stormade in i Eriks lägenhet. Där i badrummet hittade han så till sist Erik, fortfarande i badkaret och tack och lov fortfarande vid liv.

Dagen efteråt så har historien hittat ut i Expressen med en stor bild på Erik, nu liggandes i en varm och skön sjukhussäng. Och på bilden så ler han. Som gamla människor alltid gör när dom precis kravlat sig upp ur askan. Man får förmoda att Erik är glad att han överlevde, ja rentutav tacksamt för att han tagit sig tid att byta några väl valda ord med grannen i trappen tidigare. För vem vet vad som hänt om inte grannen bedömt dom båda ens som ytligt bekanta. Då hade Erik med största sannolikhet hunnit dö, där i badkaret innan någon hann reagera. Det är nog det han ler åt tror grannen som nu köpt Expressen och tittar på Erik.

Men egentligen är det bara Erik som vet varför han ler, ingen annan kan vara riktigt säker. När lamporna på avdelningen där Erik ligger slocknat och sköterskan gått sin sista rond, ligger Erik fortfarande och ler. Ler åt en dag med fullt av aktiviteter, horder av journalister och för honom okända människor som kommit med varma hälsningar och blomster. Det här är så långt ifrån det inrutade och gråa liv som han annars är så van att traska runt i. Eller ja det blir väldigt lite traskande för Erik nu för tiden, han är ju trots allt 87 år gammal. 87 år gammal och när den artiga reportern ifrån lokaltidningen frågade om han nu skulle byta ut badkaret mot en duschkabin istället, så hade Erik svarat med ett  bestämt: Nej! Reportern tittade undrande på honom: Varför i hela fridens namn skulle han inte det? Varför skulle han inte byta ut det badkar som nästan bragt honom om livet.. Men Erik tänker inte så, han tänker: Varför skulle jag? Varför skulle jag byta ut det badkar som gav mig tillbaka livet. Det är ju det här som är att leva.. de här e fanimej inget annat än livet på en pinne.. att fastna i badkaret! Det gör vi om någon annan gång hinner Erik tänka innan han till slut somnar in.. självklart med en 87-årings allra vackraste leende kvar på läpparna!

Det är inte dom här kinesiskorna som strövar omkring i gamla stan, runt drottningholms slott i ett par glasögon storlek större, glada i hågen och självklart med kameran i högsta beredskap i fall att... och på någe vis är det lite synd de.

Läste en artikel om att värdinnorna, dom små söta kinerskorna som delar ut OS-medaljerna tillsammans med dom mindre söta feta gubbarna i kostym var tvungna att klä av sig och visa hela härligheten innan dom fick sina jobb. Det var en del och kanske tom den största delen av arbetsintervjun. Det som i slutändan avgjorde. Förmodligen var dom också tvungna att göra det hela framför ett gäng feta gubbar i kostym, inte nödvändigtvis samma gubbar som vid medaljutdelningen, men helt nödvändigtvis så var dom feta och bar kostym. Det hör till. Och visst är det hemskt? Att man år 2008 måste klä av sig för att få ett jobb. Det här är Kina när det är som sämst. Ett riktigt svart kapitel i ett annars så utåt sett blomstrande och modernt land. Man känner att det här kanske bara är ytan på ett problem som ingen vågar skrapa i. För vem vet vad för andra hemskheter man hittar där under då, vad mer för förnedring utsätter Kina sina stackars invånare för?

Men sen när man låtit det nakna sjunka in och lägga sig i huvudet så börjar en ny tanke ta sin form. Varför inte? Hur många i vårt avlånga land skulle inte i dagsläget klä av sig för att få ett jobb, ett offentligt jobb dessutom som innebär några sekunder i direktsänd tv i tjusiga dräkter och helt makalösa håruppsättningar. Vem skulle inte klä av sig bara för att slippa arbetsförmedlingens hopplöst långsamma datorer? Eller för att slippa vara stämplad som släktens svarta får, att vara han eller hon som aldrig får till det. Bara det att en gång för alla få tyst på rösterna som frågar "hur går det för dig egentligen, har du hittat något jobb?", bara de måste ju vara värt nästan vad som helst, definitivt lite förnedring i form av public nudity. 

Nä vore det så lätt att man bara behövde kasta kläderna skulle Sverige på bara bråkdelen av en sekund förvandlas till ett enda jättelikt nudistläger. Och jag lovar att vi som inte är arbetslösa, vi skulle inte klaga.. inte nånstans..

Hon: Vart var du igår då som kom hem så sent?

Han: Nää jag var ute med grabbarna bara

Hon: Och gjorde vadå?

Han: Det vanliga du vet, tog några öl, snacka skit å sen hem

Hon: Ok.. inget annat?

Han: Men sluuta nu.. som vadå tex?

Hon: Nä inte vet jag..

Han: Ja men ut med språket nu, vad är det du menar?

Hon: Jag tycker bara att det har blivit lite väl många sådana här ute med grabbarna kvällar på sistone

Han: Och?

Hon: Ja är inte det lite märkligt, att helt plötsligt träffar du människor till höger och vänster som du inte ens nämnt till namnet förut

Han: Och? Är det inte bra det då, att jag träffar kompisar?

Hon: Jo det är det väl

Han: Ja men vad fan är det som är problemet här då, vad är det vi pratar om här.. egentligen!?

Hon: Att du är väldigt sent ute med grabb.. ähh det var inget..

Han: Säkert?

Hon: Ja...

Han: Dåså

Hon: mmm

Överaskningen

Han: Du vet att jag inte tycker om överaskningar... det är inte min grej

Hon: Nä jag vet det och det är synd för då kan man ju aldrig överraska

Han: Ja men vad hade du tänkt dig då?

Hon: Mäh.. det kan jag ju inte säga för då blir det ju ingen riktig överraskning..

Han: Nä men jag måste ju veta innan så jag vet om jag kan godkänna dina överraskningar

Hon: Det är inte så det fungerar, en överraskning godkänner man inte, man tar det bara för vad det är

Han: Inte jag

Hon: Nää och det är synd

Han: Varför då?

Hon: Guuu va jobbig du är.. för då kan jag inte överraska dig och ärligt talat så har jag ingen lust med det längre..

Han: Säkert?

Hon: Ja

Han: Bra!

Så har det hänt igen, ännu en urbota dum idé har kläckts av geniet och självklart måste det då dundra lite extra om stora djungeltrumman för att det ska höras hela vägen hem till er. Min idé. Egentligen hade jag och indirekt då också ni aldrig något val där. För när väl idén föds så finns det inga tuffa beslut att ta längre, ingen beslutsångest. Den måste bara ut. Måste! Och ni surdegar som nu suckar inför det.. ja till er kan jag bara säga att den här gången blir det inget finlir, inga milslånga noveller som tröttar ut stackars ögon och hjärna. Utan vi har äntligen kommit till det läget när vi kan vara raka och ärliga mot varandra.. det är 1 m motorväg, inget mer, inget mindre. Och förhoppningvis kommer det träffa dig som läsare rakt i hjärtat.

Jag har valt att kalla det hela för "det lyckliga paret" och ni kommer få följa med ett ej namngivet par bakom stängda dörrar. Ni kommer få höra vad dom egentligen har att säga varandra när dom tror att mikrofonerna är avstängda och med lite tur kanske vi till slut kommer komma dom så nära inpå att vi lyckas glänta på dörren till deras sovrum, bara glänta så pass att vi ser vad som försigår där... vi siktar i alla fall på det.

Så luta er tillbaka, rätta till nackstödet och ta ett djupt andetag innan vi låter denna hejgjutna freakshow ta sin början..

Mina damer och herrar låt mig stolt få presentera från min sida till er sida.. Del 1 i serien "det lyckliga paret".. varsågoda!

Hon: Du älskling..

Han: ahh

Hon: Du vet att jag älskar dig va?

Han: mmm

Hon: Men jag älskar dig på riktigt alltså inget bullshit

Han: Bra de

Hon: Och?

Han: Jag sa att det är bra de...

Hon: Inge mer?

Han: Nä som vadå? jag säger det är bra att du älskar mig, vad mer ska jag säga?

Hon: Det är så jävla typiskt det här, du kan aldrig ställa upp för någon annan, nu kan du ju glömma att du får knulla mig någon mer gång den här veckan!

Han: Mäh.. älskar du inte mig längre?

Hon: Jo men du är ju så fruktansvärt dum och elak

Han: För att jag säger att jag tycker det är bra att du älskar mig?

Hon: Nä för att du aldrig säger att du älskar mig.. utan det är bara jag till dig hela jävla tiden

Han: Ja men jag älskar ju dig, de vet du väl!

Hon: nää

Han: Jag älskar dig hjärtat!

Hon: Ähh håll käften...

Han: Ok men så är det i alla fall
Hon: Så bra då
Han: mmm
Hon: (tystnad)
Han: (tystnad)

Jag beundrar Situation Stockholm och deras försäljare av den enkla anledningen att det känns så jävla ärligt det dom gör. Det finns en klar tydlighet och kompetens i deras verksamhet som jag saknar i många andra brancher. Dom vet varför dom står där, dom vet vad deras tidning kostar och dom vet vilka som är deras kunder, det räcker. Dock räcker det sällan eller aldrig för oss förbipasserade att vi vet att dom vet att dom vet. Jag tänker många gånger när jag ser Situation Stockholm in action att vad har den här stackars människan gjort för att förtjäna ett sådant liv. Ett tragiskt människoöde som säljer sin sista livlina för en spottstyver, allt för att ha råd att mätta magen med en anspråkslös liten fiskburgare som ändå ingen vill ha. Jag tänker att det förmodligen finns både knark, skildsmässa och täta besök ifrån kronofogden med i historien innan det gick så långt så att det slutade så här.

Men där någonstans, där tar sympatierna helt plötsligt slut. Jag börjar istället tänka att dom får fan skylla sig själva ändå, luktar illa gör dom också och skulle jag någon gång drabbas av akut givmildhet och ge säljaren mitt köttiga lillfinger så byter han i alla fall bort det i nästa stund mot en pava rödvin. Vad är det för vits med att köpa deras lilla skittidning då? Jag vill ju absolut inte vara med om att sänka en medmänniska som redan ligger ner, någon skam i kroppen har man ju. Så det bästa är nog att jag låter Situtation Stockholm vara ifred och hoppas på att det löser sig ändå. Man har ju hört om historier som "uteliggare vann 30 miljoner på lotto, han hittade lottoraden bakom en container nere i hamnen" och tänker helt plötsligt att varför ska jag skänka pengar till Situation Stockholm när den här personen kommer gå om mig ekonomiskt ändå, kanske redan imorgon.

Men så händer det som får hela min världsbild att rubbas ännu en gång. I ögonvrån ser jag hur en välklädd medelålders herre tar fram sin feta plånbok och langar upp två tjugor. Sekunden senare har han en Situation Stockholm i handen och jag skäms, tänker att kan han så kan jag. Vad betyder 30 miljoner imorgon när det är dagens fiskburgare och överlevnad som står på spel. Så jag letar efter plånboken i fickan men upptäcker till min fasa att den är borta. Jag drabbas av panik och inbillar mig att människorna runt omkring mig tittar snett åt mitt håll och tänker att jag är en sån där snål jävel, inte en enda julklapp ger han bort och förra veckans redan använda toapapper, det använder han förmodligen i minst 4 veckor till. Jag beslutar mig för att springa hem igen och hämta plånboken som för att bevisa att jag har råd, jag är inte snål och nog fan vill jag ha en Situation Stockholm! För jag är en sån som bryr mig. hör ni det bryr mig!

Med andan i halsen och svetten rinnandes ner för mina kinder så kommer jag tillbaka till den plats där allting en gång började, jag tittar mig runt men upptäcker att säljaren är lika bortblåst som en fis i rymden, han har nämligen packat ihop verksamheten för dagen. Jag slänger mig ner på knä tittar uppåt mot taket som för att finna en rättvisans Gud där uppe någonstans bland betong och gammalt snus och skriker förtvivlat ut i folkhopen att "Jag vill ha min tidning, jag måste ha den, ge mig den nu". Men ingen tidning kommer. Så jag reser mig upp igen och går med tunga steg bort ifrån ångesten och fattigdomens marknad. Jag konstaterar för mig själv att det var helt enkelt inte dags än, Situation Stockholm vill ju inte ha mina pengar, de är tydligt de! Pressbyrån vill däremot ha dom, så det blev en korv och en cola istället, tänker medan jag kastar i mig korven att 30 miljoner, de är mycke pengar de, undrar vad man skulle göra om man vann det...

Livet består av många kontraster, det är lite det som gör att vi till slut lär oss att skilja det bra från det dåliga. Vi skulle med andra ord inte klara oss speciellt bra utan dessa kontraster som utgör livet och koden för hur vi människor ska leva.
Men kontrasterna kanske inte alltid är exakt så tydliga som på dragarbrunnsgatan i Uppsala. Jag pratar om en helt enorm gatuskylt som alla förbipasserande på dragarbrunnsgatan springer rakt in i. Och vem kan klandra dom för det. Skylten dyker upp nästan från ingenstans och kastar inte Uppsalas, inte Sveriges utan världens bästa kebab i ansiktet på människan med stora feta bokstäver.

Världens bästa kebab, smaka på dom orden du. Eller ännu hellre gå in och smaka världens kebab på riktigt istället. Tro mig du kommer bli överraskad. När du får reda på att världens bästa kebab smakar väldigt lika den vanliga sunkiga standardkebaben. Den som du praktiskt taget köper direkt på gatan av en gubbe i vitt härligt skägg, en basker på huvudet och med en halvrökt cigg i handen samtidigt som han slevar upp den bästa kebaben som han och kebabens ständiga underdogs kan erbjuda.

Nej det handlar inte om någon världens bästa kebab. Sånt där ligger förresten i betraktarens eller i smakarens sinnen att bedömma. Men det tillåter inte kebaberian på Dragarbrunnsgatan. Det är inte så det går till i den här delen av stan. Här ska säljas kebab, i drivor, inte imorgon utan nu och då duger det inte med att sätta sig ner och vänta på att folk ska förstå det själva utan man måste som sagt kasta det i ansiktet på dom. Självklart för deras eget bästa. Vem vill i efterhand få reda på att man precis gått miste om chansen att få smaka på världens bästa kebab?

Det här är så skruvat och i kontrast med Arnes konditiori på andra sidan gatan. Här har tiden stått stilla, här är Sverige som störst och starkast. Inget skryt, inget snack bara det gamla vanliga om vädret och sen en diskret påse med finska pinnar, ut och iväg. Arne har också en gatupratare, "välkommen in" står det på den och det verkar räcka för att människor ska hitta dit. det känns inte som om Arne och kebaberian tävlar på samma villkor, inte ens i samma värld. Och det är nog lite så. För om Arne skulle vinna pris som årets konditor så skulle en liten skylt pryda hans korrekta men väldekorerade skyltfönster. På skylten skulle man kunna läsa "Här jobbar årets konditor! Grattis Arne", inget mer, inget mindre. Enkelt, avskalat och så Arne.

Om killarna inne på kebaben skulle vinna samma pris fast för bästa kebaben. Då skulle skylten utanför växa sig tredubbelt stor och hela restaurangen skulle förvandlas till ett enda stort inferno av sprakande färger och pompös musik. Men vänta bara tills du kommer in. För där står killarna uppställda på en fin rad och med breda leenden som räcker både ett och två varv runt kebabsnurran hälsar dom gästerna välkomna till den bästa kebaben, inte i Sverige, inte i världen utan nu i univserum.

Universum förresten.. är det inte där allting började en gång i tiden..

Det damp ner ett mail häromdagen, ett hatmail, ett alldeles äkta hatmail. Och som jag har längtat. Längtat så till den milda grad att bara doften av det fick pulsen att med ens snurras upp på nivåer som jag aldrig upplevt den på tidigare. Jag vågade knappt tro på att det jag såg framför mig var sant. För det kändes så stort på någe vis. Nu var man ju med på allvar. Nu var man äntligen en utav dom stora, dom som skriver och får hatmail. De e klart, dom får ju pengar med. Jag antar att jag inte fått tillräckligt många hatmail än för att få det. Men just därför så kändes det extra stort att känna hur jag i och med detta mail i alla fall började närma mig dom stora elefanterna.

Jag är mäkta stolt över att kunna få presentera för er kära läsare: mitt allra första hatmail:

-----------------------------------------------------------------

From: [email protected]
Date: Tue, 31 Jul 2008 15:30:21 +0200
To: [email protected]
Conversation: None
Subject: ditt jävla kukhuvud

Hej... Du är sjuk,, Väldigt sjuk din jävel. Du har inte många hästar rätt och jag kan inte annat än bara tycka synd om dig. Och vore det inte för det sistnämnda så skulle jag inte tveka en sekund att göra ditt liv och därigenom mitt lite lättare att leva genom att ha ihjäl dig på studs. Och kom inte och säg att jag inte har humor eller inte förstår. För det har jag och det får fan räcka med förståelse nu. Skaffa dig ett liv ditt meningslösa offer och pissluder... Annars så avslutar jag personligen det lilla liv du har.

Hälsningar Johnny

Ps. Du skriver dåligt med!

-----------------------------------------------------------------

Lyckan var total, ja nästintill oändligt stor när jag läst klart det som Johnny så tydligt uttryckt i sitt mail till mig. Budskapet i mailet gick inte att missförstå inte rubriken heller. Det var helt klart ett hatmail som Johnny skickat och jag var som sagt väldigt lycklig över det.

Och lyckan, den hade nog bestått livet ut om det inte vore så att jag bara... ja.. fan också... hittat på alltsammans.. Johnny är en bluff.. jag erkänner! Förlåt, det var dumt gjort av mig att försöka lura er och dessutom utan att blinka profitera på er godtrogenhet. Därför lägger jag mig nu ner på alla fyra och ber både er och gud om syndernas förlåtelse. Snälla.. Det var inte meningen.. Allt jag ville var ju bara att få ett hatmail, ett erkännande och lite sköna pengar i och med det. Istället kanske jag nu har tappat både några av dom få läsare jag åtminstone hade och respekten ifrån er som fortfarande kommer hänga kvar. 

Gjort är gjort, jag har bett om förlåtelse och mer än så kan jag inte göra. Livet måste få gå vidare. Jag får helt enkelt finna mig i situationen och bara vackert fortsätta att vänta... på mitt allra första riktiga hatmail.. Någon som känner sig manad? 50 kronor.. någon?