hejpsykopat

Jag möter många människor som pratar om poker som om det vore det enda och bästa i livet. Och det har jag full förståelse för. jag spelar nämligen själv en hel del poker. Det är ett spännande spel där man utan blåmärken och blodspill får göra upp man mot man, eller för all del man mot kvinna. Och det är mycket spännande det hela.

Jag tittar mycket på poker med. Och visst fasen kan även den mest ointresserade av poker skönja den nerv som pokerspelare pratar så varmt om när matchen väl rullat igång i teveapparaten. Den suggestiva musiken som spänner ut sig över pokerbordet, trumman i bakgrunden och dom snabba kameraklippen mellan kombatanterna. Det är på absolut  fullaste allvar det här. De kan man om inte annat se på dom spelandes ansiktsuttyck. För just i det ögonblicket spelet är igång är det inte mycket här i världen som kan få stopp på apparaten. Någon i dom bakre regionerna av publiken ropar "det brinner, det brinner!"  men svaret på detta utspel låter i alla fall ingenting i spelet gå förlorat: "Vänta lite, vi ska bara spela klart den här handen först".

Nej här är det väldigt lätt att man drar paralleller till dom massiva krigsscenerna i antikens Europa. Spänningen, intesiteten, den suggestiva musiken, trummorna. Ja samma ingredienser finns med där som i poker. Och skulle någon där i hopen av rustningar och svärd ropat  "det brinner" så kan vi nog med mycket god marginal på vår sida våga slå fast att det förmodligen inte var tillräckligt uppseendeväckande för att få stopp på vansinnet. Möjligtvis skulle det kanske i bästa fall kunnat skynda på processen "ja men se till å vinna det här jävla kriget då innan elden börjar ta fart på allvar" men att avbryta och traska hemåt igen pga det brann, nej det låter inte speciellt troligt.

Men det är nog lite de som är att vara inne i något till hundra procent, exakt som pokerspelare är, exakt som gladiatorerna var. Att inte reagera när någon ropar "det brinner!". Om ni inte tror mig.. kolla på båda klippen samtidigt så kommer du också se likheterna..