Livet på en pinne
Varför måste han le, varför måste gamla människor le på bild i tidningen när dom hamnat i skiten och med blotta förskräckelsen kommit ur det med livet i behåll. För skiten satt verkligen Erik 87 år gammal i när han sin vana trogen tog sig ett varmt bad i sitt badkar. Erik fastnade nämligen där i badkaret och blev liggandes i timmar och dagar utan någon som helst möjlighet att kalla på hjälp. Där satt Erik och väntade på slutet, för någon släkt har han inte, inte några vänner heller, därav har Erik inte ansett det nödvändigt att köpa en mobiltelefon. Vem skulle han ringa till med den? Nää där satt han vackert i badkaret, utan mobiltelefon och slog i allt som gick att slå på i hopp om att någon lyhörd granne skulle höra. Men dagarna gick och ingen reagerade, Erik började så smått ge upp hoppet där han låg.
Inte kunde han dränka sig själv eller, vattnet som han fyllt upp badkaret med fyra dagar tidigare hade vid det här laget runnit ur och han nådde inte till kranen för att fylla på mer ifrån där han låg. Nä det var helt enkelt inte längre kul att ligga i det där badkaret, riktigt tröttsamt faktiskt.
Men när allt såg som mörkast ut så fattade en uppmärksam granne misstankar mot Eriks frånvaro, dom brukade ju alltid byta några vänliga ord när dom möttes i trappen, inte om något speciellt men ändå så pass regelbundet att Erik med gott samvete kunde räknas till mer än en flyktig bekant i alla fall. Erik drack kokkaffe och tyckte om smör, mycket smör skulle det vara, på allt. Det visste grannen. Och när samma Erik som var så upp över öronen förälskad i smör inte synts till på några dagar så övergick samma misstanke i en rädsla. Kunde det hänt Erik någonting? Kunde det verkligen vara så? Grannen bedömde situationen som så pass allvarlig att det nu inte fanns något annat alternativ för honom än att skrida till handling. Och det gjorde han. med full styrka slog han upp dörren och stormade in i Eriks lägenhet. Där i badrummet hittade han så till sist Erik, fortfarande i badkaret och tack och lov fortfarande vid liv.
Dagen efteråt så har historien hittat ut i Expressen med en stor bild på Erik, nu liggandes i en varm och skön sjukhussäng. Och på bilden så ler han. Som gamla människor alltid gör när dom precis kravlat sig upp ur askan. Man får förmoda att Erik är glad att han överlevde, ja rentutav tacksamt för att han tagit sig tid att byta några väl valda ord med grannen i trappen tidigare. För vem vet vad som hänt om inte grannen bedömt dom båda ens som ytligt bekanta. Då hade Erik med största sannolikhet hunnit dö, där i badkaret innan någon hann reagera. Det är nog det han ler åt tror grannen som nu köpt Expressen och tittar på Erik.
Men egentligen är det bara Erik som vet varför han ler, ingen annan kan vara riktigt säker. När lamporna på avdelningen där Erik ligger slocknat och sköterskan gått sin sista rond, ligger Erik fortfarande och ler. Ler åt en dag med fullt av aktiviteter, horder av journalister och för honom okända människor som kommit med varma hälsningar och blomster. Det här är så långt ifrån det inrutade och gråa liv som han annars är så van att traska runt i. Eller ja det blir väldigt lite traskande för Erik nu för tiden, han är ju trots allt 87 år gammal. 87 år gammal och när den artiga reportern ifrån lokaltidningen frågade om han nu skulle byta ut badkaret mot en duschkabin istället, så hade Erik svarat med ett bestämt: Nej! Reportern tittade undrande på honom: Varför i hela fridens namn skulle han inte det? Varför skulle han inte byta ut det badkar som nästan bragt honom om livet.. Men Erik tänker inte så, han tänker: Varför skulle jag? Varför skulle jag byta ut det badkar som gav mig tillbaka livet. Det är ju det här som är att leva.. de här e fanimej inget annat än livet på en pinne.. att fastna i badkaret! Det gör vi om någon annan gång hinner Erik tänka innan han till slut somnar in.. självklart med en 87-årings allra vackraste leende kvar på läpparna!
