hejpsykopat

Det lös ondska i ögonen på honom, hela hans väsen doftade av ondska. Inom bara loppet av några få minuter skulle allt vara över, för den här gången i alla fall. Det första slaget landade på kinden och det sved till. Knappt hade hon återhämtat sig från det första slaget förän det andra kom. Rakt i magen och hon vek sig dubbelt av smärtan. Nästan på ren rutin så slängde hon sig mot marken. Hon visste att på det viset så skulle det hemska kanske ta slut lite snabbare. Stod hon kvar så kunde han uppfatta det som ren trots och då skulle han förmodligen slå lite hårdare och några fler slag än vanligt. Då kanske det hela skulle vara över för gott. Både för honom och för henne. Men hon ville inte dö, inte än och hon ville än mindre göra deras gemensamma barns far till en mördare. För egentligen var han ju snäll. Han hade bara haft det väldigt jobbigt i livet och detta till trots hade han faktiskt aldrig rört deras barn. Det hade han aldrig och skulle förmodligen aldrig göra och det var den enda egentliga trygghet som hon delade med dom. Istället så tog hon emot smällarna som en duktig flicka, slängde sig ner på marken varje gång som ett försvarslöst litet djur och bara väntade på att hans aggretioner skulle rinna ur honom.

Förhoppningsvis skulle hon överleva även denna gång. Han hade aldrig passerat den där gränsen förut. Hon hade alltid kunnat ta sig upp för egen maskin efteråt. Men det var nog mest pga att hon kände hans mörka inre minst lika bra som han kände hennes svaga. Hon visste hur hon skulle göra för att få till den där marginella skillnaden mellan liv och död. Och nu var hon åter där igen. Liggandes på golvet med en smärta inombords som bränner hål i hela kroppen. Men hon skriker inte. Istället ligger hon och tittar på en fluga som precis landat på fönsterbläcket. Hon följer den med blicken och ser hur den till sist breder ut sina vingar och flyger iväg igen. Tänk om man kunde flyga tänker hon. Tänk om man var en... Sen svartnar det och hon försvinner in i dimman. Hej då mamma... Hej då mina små barn.. Hon hör hur ytterdörren slår igen och bilen deras mullrar igång för att sekunden senare backa ut ifrån garageuppfarten och sedan iväg.. Sen slår ögonlocken ihop och allt blir med ens väldigt tyst.