hejpsykopat

John Polman en sexikon? Min mormor pratar alltid gott om John Polman, hon får såna stora och glansiga ögon just precis i det ögonblick hon börjar prata om honom. Min mormor har problem med ögonen.. de e ju de med.

Vet man inte vad man ska prata om, prata om vädret. Blir det så där kusligt tyst mellan två personer så att både börjar skruva oroligt på sig över stressen att ingenting sägs, prata om vädret, då har du i alla fall hittat något ni har gemensamt att prata om.

Vädret, det bara finns där, hängandes i luften och påverkar alla människor vare sig vi vill eller inte. Och att det påverkar, det ger oss också en oändlig dos näring åt vädret som samtalsämne i det dagliga snacket. "Den där solen kan man inte lita på, det är en sak som är säker. 2 veckor semester och inte en tillstymmelse till någon som helst jävla sol, nä fy fan" eller "Dom sa på väderrapporten att det skulle bli sol idag, men dom hade som vanligt helt åt helvete fel".

Alla pratar om vädret, det är Sveriges absolut vanligaste icebreaker. Oavsett vilken nivå du befinner dig på i samhället så pratas det vitt och brett om den svenska sommaren, och hur många millimeter regn det kom under gårddagen. Även statsministern pratar om något så obetydligt i hans sammanhang som vädret. Det känns inte helt otroligt att han efter att ha hälsat Vladimir Putin välkommen till sverige gratulerar densamme över att ha prickat in sitt besök på en så underbart vacker vårdag som denna. Så vädret bryter ner barriärer och murar och kopplar ihop oss. Men betyder det egentligen något då, det här med vädret i sig? Och i så fall vad betyder det? Någon betydelse har det väl annars så skulle man väl inte kunna använda det tex i ett sådant här sammanhang.

Person nr 1: Hur gick det i matchen mellan Sverige och Ryssland?

Person nr 2: Jorå så att.. har ni lika vackert väder där borta hos er som vi har här hos oss?

Person nr 2 i det här exemplet vill uppenbarligen inte prata om denna för honom vidriga skitmatch och signalerar detta med att börja prata om vädret. Något som han vet inte betyder något som helst i sig i dom flesta sammanhangen. Han vet också att samma vetskap är till en sådan allmän kännedom att det inte råder några som helst tvivel om att den han säger det till inte ska förstå innebörden av det.

Så vad är det du egentligen försöka säga? Menar du på fullaste allvar att vädrets betydelse är just det, att det betyder ingenting? Kan det verkligen vara så? Bygger det ändå inte lite per automatik på ett genuint intresse om nu så många människor pratar om det så ofta och med så många som dom ändå gör?

Om 10 miljoner har en sak gemensamt, nämligen att språka om vädret och detta verkligen byggde på ett genuint intresse ifrån allihopa då hade man utan tvekan haft det svettigt på meterologprogrammets sekreteriat, det kan ni vara säkra på. Men jag är rätt säker på att det där råder precis raka motsatsen, att det inte är det, svettigt där alltså. För vädersamtalet bygger inte på något genuint intresse, så fan heller. Jag känner ingen i min närhet som vill bli meterolog. Möjligtvis vädergud och härska över sol och regn. Men det ligger på en helt annan nivå de.

Nej det är nog snarare så att vädret är en så pass naturlig och allmän mark att det känns helt ofarligt att närma sig det. Det känns som att man i dom flesta fallen har tillåtelse att prata om det och med vem som helst just för att det är något som alla delar naturligt på och som därigenom påverkar oss lika. Det är inte heller någon enskild människas fel att det regnar, det kan man inte beskylla någon för. Så därför blir vädret ett väldigt neutralt samtalsämne att dela på. Vi är däremot inte lika kollektivt intresserade av att förstå varför det blixtar, eller varför dom goda potatisarna torkar bort. Utan vi konstaterar bara att det finns, att det händer och att det i sig påverkar oss och sen får det fanimej räcka så. Vädret är med andra ord bara ett instrument ett verktyg för att närma oss andra människor och veta säkert att vi inte kommer stöta oss med dom det första vi gör. Därmed blir vädret i sig väldigt obetydligt och så ska det vara. Intressantare är dock snarare vad det kan leda till, nämligen ett samtal två människor emellan där båda går därifrån efteråt och känner att "fan vilken hygglig grabb ändå" .

Hade vädret ändå betytt något i någon större och djupare utstäckning då hade man inte kunnat använda det så "instinktivit" som ett uttryck för nonsens som i exemplet här ovan. Så vädret i sig har ingen betydelse. Men att vädret överhuvudtaget kommer på tapeten det kan vara av största vikt, annars förblir det tyst och förblir det tyst skapas inga relationer, och utan relationer inga vänner.

Nej Meterolog är inget drömjobb, det måste dock bygga på att man i grund och botten har ett intresse för väder som fenomen. Det bygger lite på att man är snygg och sexig med. Och det selekterar bort rätt många. För vem vill sitta med instrument och mäta dagarna i ända eller ha som enda arbetsuppgift att ringa temperaturcentralen i Kiruna för att få ta del av dagens rapport när man kan få stå på bästa sändningstid och bli utkablad över hela Sverige. Men för att du ska få det, då måste du vara sexig på det där intelligenta viset och då finns det inte längre 10 miljoner kandidater. Tack för att folk är så självmedvetna så att dom känner det själva, tack för att John Polman inte längre är kvar. Han må vara fruktansvärt genuint intresserad av vädret.. men sexig.. ja det finns dom som tänder på märkligare saker.. Kiss och bajs tex.. men det lämnar vi därhän.. i alla för en stund...

Att som sjuåring sjunga om sex och sprit är ingen konst, men att bli förknippad med Jaques Brels, det kan få vilken sjuåring som helst att fundera på meningen med livet.

Jag har faktiskt fått äran att träffa herr Strömstedt pga just detta uppträdande, vid ett senare tillfälle. Vi satt längst bak i hans turnebuss och dammade i oss varsin varm korv med mycket senap på, han drack öl och jag saft. Där satt vi i mörkret, två artister och tittade beundrande på varandra, jag kände att vi förstod varandra så bra jag och Strömstedt, nästan som vi suttit där i turnebussen hela livet och ätit varm korv tillsammans, eller i alla fall 7 år. I stundens allvar så flög tankarna i väg och jag vill minnas att jag relativt snabbt drog kopplingar till sagan om Luke Skywalker och hans mästare Yoda. Jag var from nu Niklas unge lärling och inom kort skulle vi kanske tom starta ett band ihop.
 
Avslutningsvis sjöng vi låten "om" ihop och jag var lycklig! Sedan sa han att han inte hade tid med mig mer för han skulle snart in och spela... inte tid? Mr Yoda?

Efteråt konstaterade jag att vi nog inte hade så mycket gemensamt den där Strömstedt och jag ändå, han hade ju både fru och barn liksom..

Visst är det synd om Katie Holmes. Det kan inte vara kul att gå runt med den där handen. Det ser för jävla jävligt ut helt enkelt, hennes hand. Tur i oturen så är det bara vänsterhanden som är borta ur leken. I alla fall temporärt ett tag framöver. För temporärt är det som sagt och något annat hade för en världskändis av hennes kaliber varit helt ohållbart i längden. För att jobba sig igenom resten av livet med en missfärgad hand och heta Katie Holmes det går inte, då sjunker värdet på dom egna aktierna snabbare än någon nu levande kan stava till ordet scientology. Och jag ser i och med det en hel karriär försvinna ut i bara tomma intet. Inga stekiga premiärer med gratis skumpa mer, inga fler vackra omslagsjobb för Vogue och telefonen som förut ringde var och varannan sekund den var påslagen, den kommer dö ut fulltständigt, oavsett på eller avslagen, det kvittar liksom. Med en sådan hand spelar ingenting någonsin någon roll. Nä jag hoppas det löser sig för Katie. För nog är det synd om flickan alltid.. och egentligen kunde jag inte bry mig mer...

Allting har sin unika plats i universum och ser man bara på sin omvärld med något så när öppna ögon så tror i alla fall jag att man kan hitta åtminstone ett litet guldkorn i vilken hög med dynga som helst. Det är i alla fall min inställning här i livet, det är så jag försöker leva. Men även jag har en gräns, om än en väldigt tunn sådan men den finns där. Det heter golf kära läsare och stavas som det låter... golf!

Faktum är att se min granne stå på innergården och tjuvröka bakom cykelstället är mer underhållande än att utöva just golf. Och detta pga av att golfen i mitt tycke bryter mot dom mest grundläggande principer för hur en sport ska föra sig. Listan över exempel där golfen spottar dessa principer rakt i ansiktet kan göras nästintill oändligt lång.

Det mest allvarliga övertrampet golfen begår mot sporten är ett fenomen som uppstår när golfbollen nästan, observera, nästan rullat i hålet. Då har motståndaren nämligen en valmöjlighet att göra tummen upp och därigenom godkänna den som helt i. Motståndaren kan alltså skänka bort det sista slaget och kan också göra samma sak helt i enlighet med golfens korkade regelbok.

Men sedan när har begrepp som "nästan" börjat räknas i sportens annars så exakta värld? Vi bollar frågan vidare till golfen som inte låter försvarstalet vänta på sig. Röster därifrån försvarar det hela med att golf, det är och kommer alltid vara en sport av och för gentlemän. Och då får helt enkelt sportens strikta milimeterrättvisa finna sig i att ge vika ibland.

Du ska med andra ord som väluppfostrad golfspelare inte behöva utsätta dig för förödmjukelsen att behöva visa att du kan slå i bollen den sista centimetern ifrån hålet när den nästan rullat i. Det är bara en idiot som skulle missa hålet på det minimala avståndet och därför blir det en hederssak som motståndare att bjuda på den där sista centimetern, idioter spelar tydligen inte golf.

Det här är totalt regelvidrigt i vilket annat sportsammanhang som helst. Men samtidigt varför inte... varför skulle inte Sverige kunna va så generösa så att man bjuder på en stolpe-ut i fotboll som in då och då. Och den där sista jävla käglan som aldrig någonsin tycks vilja falla i bowling varför skulle inte den kunna räknas som nere, det var ju så fruktansvärt nära, den föll ju nästan liksom.

Nej att spela golf är ingen sport, för hade det varit en sport så hade motståndaren konstaterat att "nog fan ska den i hålet alltid" när bollen ligger å smeker hålkanten. Golf är nästan och sport är exakt!

Däremot räcker det inte med att nästan ha råd att betala ett årskort på golfklubben... jag har försökt.. då blir man istället förvisad till bangolfens underbara värld.. och den är exakt... jävligt exakt...

Idag tänkte jag att vi skulle bli lite personliga, ni ska få följa med mig på en skattjakt. En skattjakt som leder oss in i det allra heligaste av dom heligaste rummen, rakt in i hjärtat.. ett förråd, mitt förråd. Så av med stillettklackarna, på med grovhandskarna för det här kommer bli allt annat än finlir.

Så vad letar vi efter? Vad är det vi hoppas på att finna där inne? Ja säg de.. Det finns så mycket här inne som knappt ens fått se dagens ljus.. och det är synd på någe vis. För alla saker här inne har ju en historia, om än en väldigt kort sådan men en historia har dom. Och om dom ska ha en sportmössa till chans att få vara med i framtidens omgång av antikrundan så måste dom helt klart användas. Vem vill ha gamla saker som bara är gamla. Vem vill hålla i Peter den stores svärd om Peter aldrig har svingat det, vem vill bära påvens löjliga mössa om det till slut visar sig att påven faktiskt aldrig använde den för att den var just de... löjlig alltså.

Nej, nu ska allt fram.. tex mitt egentillverkade bullfat. Vilken sorglig sak. I ett helt år höll jag på att förhala processen av det där bullfatet på träslöjden. Bara för att slippa snida något nytt, något ännu svårare. Jag är helt enkelt ingen snickare, det räcker med att se undersidan av bullfatet så förstår man vilka opraktiska händer som i det här fallet försökt bygga bullfat. För vänder man på samma bullfat kan man se en signatur, Tolas wain, ja skratta ni.. men försök själva, skriva med en sån där oduglig brännpenna. Bokstäverna smälter ihop och ju mer man försöker rätta till dom desto värre blir de. 

Med det i åtanke så kommer det helt enkelt inte gå att härleda bullfatet till mig i framtiden.. och det är sorgligt. Även om det inte är det vackraste bullfat som världen skådat så är det ändå en viktig milstolpe i mitt liv och verkligen något att dela med sig av till efterkommande generationer. Helt enkelt mitt bidrag till att dokumentera ett stycke vardagskultur á la 1900-talet. Sen finns det ju en aspekt till.. ska verkligen framtidens antikvitetexperter behöva ligga sömnlösa om nätterna i grubblerier över en sjaskigt skriven signatur för att jag var den enda i klassen som fick en brännpenna som var undermålig?

Nu får det vara hur det vill med det för nu ska skiten i alla fall fram, och bullar ska det ligga på det.. en helvetes massa bullar ska pryda detta fat. Så nu måste jag bara lära mig att baka bullar.. oh jesus.. nej vi skiter i det här.. stänger igen förrådet och glömmer bort att det överhuvudtaget existerat. Bullfatet får ligga kvar där inne och fortsätta samla damm och Tolas wain ja det måste varit ett riktigt klantarsle tilll människa de.. det konstaterar jag samtidigt som jag drar igen förrådsdörren.. för gott?

Ibland tror jag nästan att någon försöker säga mig något... kan bara inte riktigt sätta fingret på vad..

Sjunga är livet, sjunga det kan inte jag. Men jag har fanimej försökt att hitta den där sista tonen som tar med lyssnaren på en resa djupt in i musiken underbara värld.. Musik när den är som bäst. Men jag hittar den inte. Den sista tonen. varken i duschen eller på dom stora scenerna. Så nu har jag gett upp och inser att jag aldrig kommer beröra människor till tårar som pavorotti eller få sprida kärlek i bakgrunden till ett älskande par i deras sovrum. Det var ett tufft uppvak och jag hoppades in i det sista på vändningen men den verkade helt inte vilja infinna sig. Inga kontrakt, inga feta pengar och inga groupies att kramas med.. Ingenting.

Ni kan se mig gå runt på stadens gator och mima till musiken som strömmar ur min ipod. Det ser lite larvigt ut jag medger det. När jag med all känsla och kraft som går att uppbåda i ett ansikte försöker leva ut den dröm som bara sprack i tusen bitar.. Och det i en sketen mimik. Det är allt jag har kvar och den släpper jag inte.. För trots ridå ner så måste föreställningen fortsätta om än så bara i mitt huvud.. Och där tar den aldrig slut.. Inte ens när jag står vid ett rödljus och väntar på klartecken. Det dunkar i huvudet, vidare genom kroppen och ner i fötterna som drabbar samman med marken under dom.

Det är inte nervösa ryckningar ifrån en förtappad själ ni ser.. Det är musik mina damer och herrar... Musik.. Och lite dålig mimik.  

M som i att komma hem...  M som i Mc Donalds..


Två år har passerat sedan jag första gången satte ner mina fötter på ostadig mark. För just ostadigt kändes det att kliva av tåget rakt in i vårt älskade och hatade Stockholm som jag till slut så oundvikligt tvingats in i.

Jag var som en båt som nyss kastat loss och tagit sikte på ett från början oförutbestämt mål. Havet och båten gungade där jag stod i den längsta rulltrappa jag någonsin skådat och jag minns hur jag inombords kände graden av sjösjuka öka inombords i takt med ju högre upp jag rullade. Upprymd över att ha klarat min första prövning i Stockholm gick jag med självsäkra steg mot nästa.

Man kan säga att jag var naiv den gången, kanske tom på gränsen till dum. Men färgad av det trygga och rofyllda livet på landet så förstod jag inte att även en människa kunde gå på grund ibland. I alla fall inte förän jag kände i fickan efter plånboken och märkte att den var borta. Jag tittade mig förvirrat runt omkring centralstation där jag stod, som för att spä på min naivitet genom ett tröstlöst försök att hitta den hängades i luften någonstans. Men den bittra sannigen var att jag aldrig någonsin mer skulle se den igen.

Båten hade nu efter några timmar ute till havs äntligen kommit in i vågornas rytm och den första sjösjukan var äntligen över för samtliga besättningsmän ombord. Kanske var det just därför människorna på båten började öppna upp sina sinnen och se havet med helt nya ögon. Kanske var det just pga det sistnämnda som man helt plötsligt kom på sig själv med att beundra den vackert blodröda solen som sträckte upp sig i all sin prakt långt borta i horisonten. Den fick besättningen att  känna kärlek till livet igen. På bara bråkdelen av en sekund blev det så uppenbart för samtliga sjömän att havet var värt alla uppoffringar och sjösjuka som sjömanslivet krävde av en.
 

Där inne på mc donalds, trött och hungrig så stod jag och grävde djupt i fickorna efter mynt... Killen bakom disken tittade med trötta ögon på den mest misslyckade varelsen han någonsin stött på. Någonstans där kom vändningen, för i mitt vemod över att jag nu var så nära att nudda botten insåg jag att nu är jag i Stockholm, det här är Stockholm och det är allvar nu Tobbe. Jag log över min värdefulla insikt och i ögonvrån ser jag att killen bakom disken ler tillbaka, sträcker sig bakåt efter en cheeseburgare och räcker mig den.. Välkommen till Stockholm grabben...

Midnattsolen hade nu lagt sig till vila och havet och himlen var lika svart som en gammal sorg, ändå var ingen ombord på båten ledsen, tvärtom så bubblade det i magen av förväntningar och förhoppningar, nu börjar livet tänkte jag samtidigt som jag högg in på hamburgaren.. nu har jag äntligen kommit hem.

Blir man inte nyfiken ändå.. att sätta sig i en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och höra hur den här mannen lät när han var i målbrottet.. eller är jag ensam om det.. 

Har ni som jag funderat över hur man castar den där inför-en-snart-här-filmsrösten? Kanske tom i ett svagt ögonblickl arrangerat en casting i huvudet och spelat både sökande och domare. Det har jag. Varje gång jag hör det där dova doooth ljudet följt av en skrovlig mansröst som förmodligen smiskat upp en och annan single malt whiskey i gommen, då är det oundvikligt. Oundvikligt att inte göra likadant.. Ett dooooth och sekunden senare en amatörs tröstlösa försök att försöka efterlikna något som inte är gjort för att efterlikna. Det är bara så, vissa föds med den där rösten, dom flesta gör det inte.

Men vi tränar hela livet på att komma i kapp referensen i sammanhanget. Och sitter på helspänn innan filmen börjat och väntar, väntar på att få köra ihop med rösten. Närmre än så kommer man inte sin framtida publik.  Därför känns det skönt att få en ryggdunkning efteråt av stolsgrannen och ett uppskattande "nära.. nära där". Men nära räcker inte, för när castingen blir verklighet så  är det  bara 100% perfektion som räknas. Där är inte jag...Och det kan ingen single malt whiskey i världen  kompensera..

Såg en affisch på stan med rubriken "röst sökes"... Dooooth snart i din hemstad.. Det sista stod inte... Det la jag till själv.

Ps. Försökte mig på en variant på bussen... I tumultet fram till biljettautomaten gjorde jag ett ärligt försök... Dooooth snart... din tur! Jag fick en knuff bakåt och ett "håll käften" det visar bara hur lång väg jag har kvar att vandra...

Källa: http://gfx.aftonbladet.se/multimedia/archive/00130/TRIVS_P___STERMALM_130714w.jpg
Jag skäms över min feghet, i många fall går det alldeles utmärkt att snatta bilder och inte uppge källa, men när det kommer till aftonbladet och expressen mina framtida arbetsgivare.. då är i alla fall jag inte beredd att ta smällen för det.. jag tycker förvisso om att skriva.. men tvtablån... nej det finns ingen ära alls i det..

Ju mer jag ser och hör han dessto mer klarnar bilden utav honom.. Jan Guillou. Han har en plan Jan, en plan att ta sig in i folks medvetande och bli en naturlig del av den. Ungefär som Kungen, men på ett betydligt folkligare sätt. Man ska inte ha en känsla vilken som helst om Jan, man ska ha en bra känsla, då har han lyckats med sin plan. Och sett till vad han gjort hittils i livet, så är det hatten av, sett till planen så har det gått riktigt åt helvete.

Han må vara känd, och han må vara det pga alla sina böcker, artiklar och otaliga tv-framträdanden, men att kalla honom för folklig, nää det ställer inte svensken upp på.  De heter inte i folkmun "att göra en Guillou". Och det är väl tragiskt på någe vis. För ingen kan säga att han inte försöker få till det.

Han jagar, han knullar en finsk kokerska, spottar på överklassen på deras egen hemmaplan, värnar om svensk historia och deltar i på spåret. Om det fanns en instruktionsbok i hur man på ett fullt korrekt vis blir folkkär så hade det där varit de hemliga receptet. Ändå är inte Jan folkkär, han är idag vad han var för 10 år, 30 år sedan i folks ögon, bufflig och en besserwiesser, han har inte kommit någon vart i det avseendet. Och nånstans tycker jag synd om honom.

Ibland måste man inse faktum och ge upp Jan. Man är vad man är och då går det inte att putsa till bilden med vad man gör. Man kan inte bli accepterad av alla. Nånstans kanske man ska nöja sig med att man i alla fall blev inbjuden till på spåret. Det visar att någon tror på en fortfarande.. Jan nu glömmer vi det som varit och så skriver vi ett stycke framtid tillsammans, du och jag.. Det gör vi!

Det finns många sätt att marknadsföra ps3 på... där finns det inget rätt eller fel.. bara lite bättre... det här är lite bättre..

Alla barn vill ha en ps3. Alla vuxna barn vill också ha en ps3. Räcker det inte bra så? Varför skulle Sony dra ner ps3 i skiten när allt var så bra. 

Förra veckan kunde vi läsa att Ps3 är planerad att användas som grund i framtidens kärnvapenrobot. Nu tror jag inte för en sekund att samma maskin som man kan sjunga karaoke genom där hemma i vardagsrummet kommer sitta i en framtida robot vars enda avsikt är att anordna riktigt feta grillpartyn med sina tungt bestyckade kärnvapenmissiler. Det är ett stort glapp där. Mellan karaoke och kärnvapen. Nää, det man i det här fallet vill flagga för är självklart den enorma kraften som ps3 besitter, det räcker inte bara att kunden ser och spelar, då har man per automatik kapat bort några som av princip aldrig skulle röra något som ens påminner om tvspel.

Men om samma kunder vet om att med en ps3 så kan man om man är lite händig bygga sig en egen komplett stridsrobot hemma i vardagsrummet, då är det inte bara tråkigt längre.. Tvärtom Då infinner sig genast en kittlande känsla som sprider sig genom hela kroppen.. Man tittar över häcken in på grannens tomt, han som aldrig klipper gräsmattan, han som kastar in fimpar på ens tomt när han tror att ingen ser... Och så tittar man ner på sin nyss införskaffade ps3.. Resten är historia.. Resten vet ni.. 

Ps. Grannen köpte nyss en bil, en dyr jävla sak förra veckan. Han mumla något om att med den kunde ingen längre känna sig säker ute på vägarna...han läser inte dagspressen, de e tydligt de.. what a looser..

Det finns dom som blir kåta av fötter, dom som tycker att slicka noggrant mellan tårna och mumsa i sig av det som foten kan erbjuda är lika med ett gott liv... jag för min del har fötter för att gå med... det är bra så.. jag är nöjd!

Förr i tiden, långt innan webcamerornas intåg i den moderna världen gluttade man.. låg på golvet i duschen efter idrottslektionen och spanade in på "andra sidan" genom springan mellan golv och den vägg som delade oss killar och tjejer.. glutta. Men ärligt talat så såg man inte speciellt mycket, mest fötter faktiskt. Och dom fötterna skulle praktiskt taget kunnat tillhört vem och vad som helst. Ändå så vart  det emellertid en tävling av det där, att se så mycket naket som möjligt på andra sidan och vi bestämde att  olika kroppsdelar skulle ge olika många poäng, bröst gav tex 10 poäng, fötter noll. Och då det sistnämnda var det enda vi såg kan tävlingen så här i efterhand tyckas meningslös. Men på någe vis så lyckades alltid någon av oss håva in segern ändå, annars hade vi ju självklart inte fortsatt. För det gjorde vi. Och in i det längsta så hoppades man en dag att någon på andra sidan skulle halka, och på så sätt, om man hade riktig jävla tur, få se både lite bröst och samtidigt kamma hem trofen på en och samma gång, storslam! Att två killar skulle få se varsina bröst under en och samma dag, det tog vi som nästintill en omöjlighet, så bröst var lika med en säker vinst.

Pierre, var proffset, han gick så att säga främst i ledet när det gällde att glutta. Han lyckades en gång med konststycket att glutta 4 bröst på mindre än minuten.. det var stort. Och vi andra beundrade Pierre djupt för hans skarpsynthet.. idag vet jag att det bara vara bluff alltihopa.. förmodligen så såg han bara fötter han med, som vi andra... för dom där brösten dom kom långt senare.. men det tar vi en annan gång. 

Jag vet ju inte vad expressen har för motivering till den här artikeln och rubriken, men jag kan ana att skribenten var aningens berusad av stundens lycka vid det tillfället han skrev denna rubrik, några röster viskar i det tysta: kanske tom påverkad av något sorts knark. Det kommer vi aldrig få reda på, vi kan bara gissa och spekulera. Men jag vill ändå hävda att det i det här specifika fallet ligger närmare till hands att fälla, än att fria. För att jämföra Zlatan Ibrahimovic med Gudarnas gud nr 1 det är inte bara ovärdigt för Zeus del det är fruktansvärt modigt. För tänk om Zeus visste om att 2000-talet små människor jämförde honom med en fotbollsspelare. Om han vetat om det, då hade lyckan över det där 1-0 målet förmodligen blivit kortvarig, mänskligheten hade snabbt ställts upp på en rad på ruinens brant. och därifrån alldeles säkert väntat på att gå en mycket obehaglig död till mötes, en blixt slungad i var mans huvud hade defenitivt satt stopp på Emfesten. 

Jag tror att i det ögonblicket, precis innan blixten träffar, och åter igen kan vi bara spekulera, men jag tror att där på ruinens brant fanns det speciellt en skibent som hade ångrat sin övermodiga fyllerubrik dagen innan... kanske önskat att han jämfört med en lamare gud.. en som inte slungar blixtar.. Ingvar Oldsberg? 

Men vi ska ge Zlatan en ärlig chans att stå upp emot Gudarnas Gud Zeus och se vad han går för, mina damer och herrar:

Zlatan vs Zeus

Bakgrundsfakta hämtat ifrån Wikpedia:
Zeus: Var gudarnas konung och himlens härskare i grekisk mytologi

Zlatan: Född 3 oktober 1981, i Malmö, är en svensk fotbollsspelare och anfallare av bosnisk härkomst

Stordåd

Zlatan

* Gör i den 68:e matchminuten 1-0 mot Grekland i öppningsmatchen i EM 2008

Zeus

* Förklarade efter moget övervägande krig mot dom gamla Gudarna i antikens Grekland och vann inte bara en gång utan två gånger mot dessa fantomer.

Zlatan - Zeus 0-1

Utrustning

Zlatan

* Det finns en anledning till att fotboll är en stor sport i världssammanhang, det är en billig sport att utöva. En fotboll det är allt som behövs eller en apelsin i Zlatans fall. För det "någon" gör med en fotboll, det gör Zlatan lika grasciöst med en apelsin!

Zeus

*Får som tack för hjälpen en åskvigg att slunga blixtar med av dom generösa hekatoncherna

Zlatan - Zeus 0-2

Skandalfaktor

Zlatan

* Har blivit relegerad ifrån landslagstruppen, förnedrat tv-sportsprofilen Peter Jihde i direktsändning, och har ett antal mer eller mindre obskyra uttalanden i media i bagaget som fått både en och annan svensk att sätta morgonkaffet ordentligt i strupen

Zeus

* Ryktet gick att han låg med sin syster

Zlatan - Zeus 0-3

Kvinnorna

Zlatan

*Har i media hållit tillbaka sin profil som en storstilad kvinnoikon, har enligt uppgift bara haft ett ordentligt förhållande, och det med sin nuvarande fru Helena. Dock hävdar en ung flicka med alias fuckedforlife på ett forum att hon haft avancerad petting med Zlatan på en toalett på stureplanskorgen Kharma, hur det egentligen ligger till med den saken det låter vi bara vara..


Zeus

*Aigina, Alkmene, Antiope, Danae, Demeter, Dia, Dione Elektra,
Eris, Europa, Galatea, Io, Kallisto, Kalyke, Karme, Leda, Leto,
Maia, Mnemosyne, Niobe, Persefone, Semele, Taygete...

Zlatan - Zeus 0-4

Popularitet

Zlatan

*Pendlande men för att få någon sorts dagsaktuell siffra på populariteten så tar vi Sveriges befolkning + antalet supporar inom Inter - föreningen "bevara sverige svenskt"... tja många men helt klart inte alla!

Zeus

*Hade förmodligen inte vunnit en popularitetstävling på den tiden det begav sig. Och med detta i sitt medvetande  jobbade sig Zeus metodiskt uppåt på karriärsstegen.  För att till slut nå hela vägen in i Gudarnas hall of fame. Resultat: Utnämningen Gud över alla på jorden och i himlen smakade nog bra i munnen, speciellt efter några tunga år ute i kylan, nu var det inte längre en fråga OM man tyckte om Zeus, utan bara att ta skeden i vacker hand och dyrka fanskapet vare sig man ville eller ej! Till Zeus kan vi bara säga: starkt jobbat.. till Zlatan: Det är en bit kvar att vandra..
Zlatan - Zeus 0-5

Matchens vinnare och odiskutebelt störst: Zeus

Idag när jag satt i solen och drack coca cola så slogs jag av en tanke.. jag dricker aldrig upp det där sista på botten av flaskan. Utan lämnar alltid lite cola-slam kvar där nere åt sitt öde. Det här är ju inte på någe vis något speciellt uppseendeväckande i sig, knappt ens värt att notera här om det inte vore för att jag sekunden efteråt tänkte tanken: jag har en tvångstanke! En sån där otäck sak som dom pratar om på tv ibland. Kan det verkligen vara så? Jag satt och titta på bottenskrapet i flaskan, tänkte att det där lilla skulle det bidra till en sån stor sak som en tvångstanke? Inte en jävla chans. Men helt plötsligt blir jag osäker, för tänk om! Men vad för hemskt skulle då i rimlighetens namn kunna hända? om jag dricker upp det där sista? Nä jag ska visa att jag är bättre.. nu jävlar

Så jag tog ett djupt andetag, synade innehållet, det lilla som fanns kvar i flaskan och så på bara bråkdelen av en sekund så var skiten nere i magen.. alltsammans.. det kändes trotsigt, lite som att bryta mot en självskriven naturlag.. på den nivån låg ribban... men vad hände då? ja jag kan ju inte säga att jag är helt nöjd med resultatet...




Ps. Den allmänna bilden av vad som händer när man går emot sina tvångstankar är att det ska ramla ner en stor, fet sten i huvudet. Den var fel... den allmänna bilden alltså..