hejpsykopat

Sjunga är livet, sjunga det kan inte jag. Men jag har fanimej försökt att hitta den där sista tonen som tar med lyssnaren på en resa djupt in i musiken underbara värld.. Musik när den är som bäst. Men jag hittar den inte. Den sista tonen. varken i duschen eller på dom stora scenerna. Så nu har jag gett upp och inser att jag aldrig kommer beröra människor till tårar som pavorotti eller få sprida kärlek i bakgrunden till ett älskande par i deras sovrum. Det var ett tufft uppvak och jag hoppades in i det sista på vändningen men den verkade helt inte vilja infinna sig. Inga kontrakt, inga feta pengar och inga groupies att kramas med.. Ingenting.

Ni kan se mig gå runt på stadens gator och mima till musiken som strömmar ur min ipod. Det ser lite larvigt ut jag medger det. När jag med all känsla och kraft som går att uppbåda i ett ansikte försöker leva ut den dröm som bara sprack i tusen bitar.. Och det i en sketen mimik. Det är allt jag har kvar och den släpper jag inte.. För trots ridå ner så måste föreställningen fortsätta om än så bara i mitt huvud.. Och där tar den aldrig slut.. Inte ens när jag står vid ett rödljus och väntar på klartecken. Det dunkar i huvudet, vidare genom kroppen och ner i fötterna som drabbar samman med marken under dom.

Det är inte nervösa ryckningar ifrån en förtappad själ ni ser.. Det är musik mina damer och herrar... Musik.. Och lite dålig mimik.