hejpsykopat

Sjunga är livet, sjunga det kan inte jag. Men jag har fanimej försökt att hitta den där sista tonen som tar med lyssnaren på en resa djupt in i musiken underbara värld.. Musik när den är som bäst. Men jag hittar den inte. Den sista tonen. varken i duschen eller på dom stora scenerna. Så nu har jag gett upp och inser att jag aldrig kommer beröra människor till tårar som pavorotti eller få sprida kärlek i bakgrunden till ett älskande par i deras sovrum. Det var ett tufft uppvak och jag hoppades in i det sista på vändningen men den verkade helt inte vilja infinna sig. Inga kontrakt, inga feta pengar och inga groupies att kramas med.. Ingenting.

Ni kan se mig gå runt på stadens gator och mima till musiken som strömmar ur min ipod. Det ser lite larvigt ut jag medger det. När jag med all känsla och kraft som går att uppbåda i ett ansikte försöker leva ut den dröm som bara sprack i tusen bitar.. Och det i en sketen mimik. Det är allt jag har kvar och den släpper jag inte.. För trots ridå ner så måste föreställningen fortsätta om än så bara i mitt huvud.. Och där tar den aldrig slut.. Inte ens när jag står vid ett rödljus och väntar på klartecken. Det dunkar i huvudet, vidare genom kroppen och ner i fötterna som drabbar samman med marken under dom.

Det är inte nervösa ryckningar ifrån en förtappad själ ni ser.. Det är musik mina damer och herrar... Musik.. Och lite dålig mimik.  

M som i att komma hem...  M som i Mc Donalds..


Två år har passerat sedan jag första gången satte ner mina fötter på ostadig mark. För just ostadigt kändes det att kliva av tåget rakt in i vårt älskade och hatade Stockholm som jag till slut så oundvikligt tvingats in i.

Jag var som en båt som nyss kastat loss och tagit sikte på ett från början oförutbestämt mål. Havet och båten gungade där jag stod i den längsta rulltrappa jag någonsin skådat och jag minns hur jag inombords kände graden av sjösjuka öka inombords i takt med ju högre upp jag rullade. Upprymd över att ha klarat min första prövning i Stockholm gick jag med självsäkra steg mot nästa.

Man kan säga att jag var naiv den gången, kanske tom på gränsen till dum. Men färgad av det trygga och rofyllda livet på landet så förstod jag inte att även en människa kunde gå på grund ibland. I alla fall inte förän jag kände i fickan efter plånboken och märkte att den var borta. Jag tittade mig förvirrat runt omkring centralstation där jag stod, som för att spä på min naivitet genom ett tröstlöst försök att hitta den hängades i luften någonstans. Men den bittra sannigen var att jag aldrig någonsin mer skulle se den igen.

Båten hade nu efter några timmar ute till havs äntligen kommit in i vågornas rytm och den första sjösjukan var äntligen över för samtliga besättningsmän ombord. Kanske var det just därför människorna på båten började öppna upp sina sinnen och se havet med helt nya ögon. Kanske var det just pga det sistnämnda som man helt plötsligt kom på sig själv med att beundra den vackert blodröda solen som sträckte upp sig i all sin prakt långt borta i horisonten. Den fick besättningen att  känna kärlek till livet igen. På bara bråkdelen av en sekund blev det så uppenbart för samtliga sjömän att havet var värt alla uppoffringar och sjösjuka som sjömanslivet krävde av en.
 

Där inne på mc donalds, trött och hungrig så stod jag och grävde djupt i fickorna efter mynt... Killen bakom disken tittade med trötta ögon på den mest misslyckade varelsen han någonsin stött på. Någonstans där kom vändningen, för i mitt vemod över att jag nu var så nära att nudda botten insåg jag att nu är jag i Stockholm, det här är Stockholm och det är allvar nu Tobbe. Jag log över min värdefulla insikt och i ögonvrån ser jag att killen bakom disken ler tillbaka, sträcker sig bakåt efter en cheeseburgare och räcker mig den.. Välkommen till Stockholm grabben...

Midnattsolen hade nu lagt sig till vila och havet och himlen var lika svart som en gammal sorg, ändå var ingen ombord på båten ledsen, tvärtom så bubblade det i magen av förväntningar och förhoppningar, nu börjar livet tänkte jag samtidigt som jag högg in på hamburgaren.. nu har jag äntligen kommit hem.

Blir man inte nyfiken ändå.. att sätta sig i en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och höra hur den här mannen lät när han var i målbrottet.. eller är jag ensam om det.. 

Har ni som jag funderat över hur man castar den där inför-en-snart-här-filmsrösten? Kanske tom i ett svagt ögonblickl arrangerat en casting i huvudet och spelat både sökande och domare. Det har jag. Varje gång jag hör det där dova doooth ljudet följt av en skrovlig mansröst som förmodligen smiskat upp en och annan single malt whiskey i gommen, då är det oundvikligt. Oundvikligt att inte göra likadant.. Ett dooooth och sekunden senare en amatörs tröstlösa försök att försöka efterlikna något som inte är gjort för att efterlikna. Det är bara så, vissa föds med den där rösten, dom flesta gör det inte.

Men vi tränar hela livet på att komma i kapp referensen i sammanhanget. Och sitter på helspänn innan filmen börjat och väntar, väntar på att få köra ihop med rösten. Närmre än så kommer man inte sin framtida publik.  Därför känns det skönt att få en ryggdunkning efteråt av stolsgrannen och ett uppskattande "nära.. nära där". Men nära räcker inte, för när castingen blir verklighet så  är det  bara 100% perfektion som räknas. Där är inte jag...Och det kan ingen single malt whiskey i världen  kompensera..

Såg en affisch på stan med rubriken "röst sökes"... Dooooth snart i din hemstad.. Det sista stod inte... Det la jag till själv.

Ps. Försökte mig på en variant på bussen... I tumultet fram till biljettautomaten gjorde jag ett ärligt försök... Dooooth snart... din tur! Jag fick en knuff bakåt och ett "håll käften" det visar bara hur lång väg jag har kvar att vandra...

Källa: http://gfx.aftonbladet.se/multimedia/archive/00130/TRIVS_P___STERMALM_130714w.jpg
Jag skäms över min feghet, i många fall går det alldeles utmärkt att snatta bilder och inte uppge källa, men när det kommer till aftonbladet och expressen mina framtida arbetsgivare.. då är i alla fall jag inte beredd att ta smällen för det.. jag tycker förvisso om att skriva.. men tvtablån... nej det finns ingen ära alls i det..

Ju mer jag ser och hör han dessto mer klarnar bilden utav honom.. Jan Guillou. Han har en plan Jan, en plan att ta sig in i folks medvetande och bli en naturlig del av den. Ungefär som Kungen, men på ett betydligt folkligare sätt. Man ska inte ha en känsla vilken som helst om Jan, man ska ha en bra känsla, då har han lyckats med sin plan. Och sett till vad han gjort hittils i livet, så är det hatten av, sett till planen så har det gått riktigt åt helvete.

Han må vara känd, och han må vara det pga alla sina böcker, artiklar och otaliga tv-framträdanden, men att kalla honom för folklig, nää det ställer inte svensken upp på.  De heter inte i folkmun "att göra en Guillou". Och det är väl tragiskt på någe vis. För ingen kan säga att han inte försöker få till det.

Han jagar, han knullar en finsk kokerska, spottar på överklassen på deras egen hemmaplan, värnar om svensk historia och deltar i på spåret. Om det fanns en instruktionsbok i hur man på ett fullt korrekt vis blir folkkär så hade det där varit de hemliga receptet. Ändå är inte Jan folkkär, han är idag vad han var för 10 år, 30 år sedan i folks ögon, bufflig och en besserwiesser, han har inte kommit någon vart i det avseendet. Och nånstans tycker jag synd om honom.

Ibland måste man inse faktum och ge upp Jan. Man är vad man är och då går det inte att putsa till bilden med vad man gör. Man kan inte bli accepterad av alla. Nånstans kanske man ska nöja sig med att man i alla fall blev inbjuden till på spåret. Det visar att någon tror på en fortfarande.. Jan nu glömmer vi det som varit och så skriver vi ett stycke framtid tillsammans, du och jag.. Det gör vi!

Det finns många sätt att marknadsföra ps3 på... där finns det inget rätt eller fel.. bara lite bättre... det här är lite bättre..

Alla barn vill ha en ps3. Alla vuxna barn vill också ha en ps3. Räcker det inte bra så? Varför skulle Sony dra ner ps3 i skiten när allt var så bra. 

Förra veckan kunde vi läsa att Ps3 är planerad att användas som grund i framtidens kärnvapenrobot. Nu tror jag inte för en sekund att samma maskin som man kan sjunga karaoke genom där hemma i vardagsrummet kommer sitta i en framtida robot vars enda avsikt är att anordna riktigt feta grillpartyn med sina tungt bestyckade kärnvapenmissiler. Det är ett stort glapp där. Mellan karaoke och kärnvapen. Nää, det man i det här fallet vill flagga för är självklart den enorma kraften som ps3 besitter, det räcker inte bara att kunden ser och spelar, då har man per automatik kapat bort några som av princip aldrig skulle röra något som ens påminner om tvspel.

Men om samma kunder vet om att med en ps3 så kan man om man är lite händig bygga sig en egen komplett stridsrobot hemma i vardagsrummet, då är det inte bara tråkigt längre.. Tvärtom Då infinner sig genast en kittlande känsla som sprider sig genom hela kroppen.. Man tittar över häcken in på grannens tomt, han som aldrig klipper gräsmattan, han som kastar in fimpar på ens tomt när han tror att ingen ser... Och så tittar man ner på sin nyss införskaffade ps3.. Resten är historia.. Resten vet ni.. 

Ps. Grannen köpte nyss en bil, en dyr jävla sak förra veckan. Han mumla något om att med den kunde ingen längre känna sig säker ute på vägarna...han läser inte dagspressen, de e tydligt de.. what a looser..

Det finns dom som blir kåta av fötter, dom som tycker att slicka noggrant mellan tårna och mumsa i sig av det som foten kan erbjuda är lika med ett gott liv... jag för min del har fötter för att gå med... det är bra så.. jag är nöjd!

Förr i tiden, långt innan webcamerornas intåg i den moderna världen gluttade man.. låg på golvet i duschen efter idrottslektionen och spanade in på "andra sidan" genom springan mellan golv och den vägg som delade oss killar och tjejer.. glutta. Men ärligt talat så såg man inte speciellt mycket, mest fötter faktiskt. Och dom fötterna skulle praktiskt taget kunnat tillhört vem och vad som helst. Ändå så vart  det emellertid en tävling av det där, att se så mycket naket som möjligt på andra sidan och vi bestämde att  olika kroppsdelar skulle ge olika många poäng, bröst gav tex 10 poäng, fötter noll. Och då det sistnämnda var det enda vi såg kan tävlingen så här i efterhand tyckas meningslös. Men på någe vis så lyckades alltid någon av oss håva in segern ändå, annars hade vi ju självklart inte fortsatt. För det gjorde vi. Och in i det längsta så hoppades man en dag att någon på andra sidan skulle halka, och på så sätt, om man hade riktig jävla tur, få se både lite bröst och samtidigt kamma hem trofen på en och samma gång, storslam! Att två killar skulle få se varsina bröst under en och samma dag, det tog vi som nästintill en omöjlighet, så bröst var lika med en säker vinst.

Pierre, var proffset, han gick så att säga främst i ledet när det gällde att glutta. Han lyckades en gång med konststycket att glutta 4 bröst på mindre än minuten.. det var stort. Och vi andra beundrade Pierre djupt för hans skarpsynthet.. idag vet jag att det bara vara bluff alltihopa.. förmodligen så såg han bara fötter han med, som vi andra... för dom där brösten dom kom långt senare.. men det tar vi en annan gång. 

Jag vet ju inte vad expressen har för motivering till den här artikeln och rubriken, men jag kan ana att skribenten var aningens berusad av stundens lycka vid det tillfället han skrev denna rubrik, några röster viskar i det tysta: kanske tom påverkad av något sorts knark. Det kommer vi aldrig få reda på, vi kan bara gissa och spekulera. Men jag vill ändå hävda att det i det här specifika fallet ligger närmare till hands att fälla, än att fria. För att jämföra Zlatan Ibrahimovic med Gudarnas gud nr 1 det är inte bara ovärdigt för Zeus del det är fruktansvärt modigt. För tänk om Zeus visste om att 2000-talet små människor jämförde honom med en fotbollsspelare. Om han vetat om det, då hade lyckan över det där 1-0 målet förmodligen blivit kortvarig, mänskligheten hade snabbt ställts upp på en rad på ruinens brant. och därifrån alldeles säkert väntat på att gå en mycket obehaglig död till mötes, en blixt slungad i var mans huvud hade defenitivt satt stopp på Emfesten. 

Jag tror att i det ögonblicket, precis innan blixten träffar, och åter igen kan vi bara spekulera, men jag tror att där på ruinens brant fanns det speciellt en skibent som hade ångrat sin övermodiga fyllerubrik dagen innan... kanske önskat att han jämfört med en lamare gud.. en som inte slungar blixtar.. Ingvar Oldsberg? 

Men vi ska ge Zlatan en ärlig chans att stå upp emot Gudarnas Gud Zeus och se vad han går för, mina damer och herrar:

Zlatan vs Zeus

Bakgrundsfakta hämtat ifrån Wikpedia:
Zeus: Var gudarnas konung och himlens härskare i grekisk mytologi

Zlatan: Född 3 oktober 1981, i Malmö, är en svensk fotbollsspelare och anfallare av bosnisk härkomst

Stordåd

Zlatan

* Gör i den 68:e matchminuten 1-0 mot Grekland i öppningsmatchen i EM 2008

Zeus

* Förklarade efter moget övervägande krig mot dom gamla Gudarna i antikens Grekland och vann inte bara en gång utan två gånger mot dessa fantomer.

Zlatan - Zeus 0-1

Utrustning

Zlatan

* Det finns en anledning till att fotboll är en stor sport i världssammanhang, det är en billig sport att utöva. En fotboll det är allt som behövs eller en apelsin i Zlatans fall. För det "någon" gör med en fotboll, det gör Zlatan lika grasciöst med en apelsin!

Zeus

*Får som tack för hjälpen en åskvigg att slunga blixtar med av dom generösa hekatoncherna

Zlatan - Zeus 0-2

Skandalfaktor

Zlatan

* Har blivit relegerad ifrån landslagstruppen, förnedrat tv-sportsprofilen Peter Jihde i direktsändning, och har ett antal mer eller mindre obskyra uttalanden i media i bagaget som fått både en och annan svensk att sätta morgonkaffet ordentligt i strupen

Zeus

* Ryktet gick att han låg med sin syster

Zlatan - Zeus 0-3

Kvinnorna

Zlatan

*Har i media hållit tillbaka sin profil som en storstilad kvinnoikon, har enligt uppgift bara haft ett ordentligt förhållande, och det med sin nuvarande fru Helena. Dock hävdar en ung flicka med alias fuckedforlife på ett forum att hon haft avancerad petting med Zlatan på en toalett på stureplanskorgen Kharma, hur det egentligen ligger till med den saken det låter vi bara vara..


Zeus

*Aigina, Alkmene, Antiope, Danae, Demeter, Dia, Dione Elektra,
Eris, Europa, Galatea, Io, Kallisto, Kalyke, Karme, Leda, Leto,
Maia, Mnemosyne, Niobe, Persefone, Semele, Taygete...

Zlatan - Zeus 0-4

Popularitet

Zlatan

*Pendlande men för att få någon sorts dagsaktuell siffra på populariteten så tar vi Sveriges befolkning + antalet supporar inom Inter - föreningen "bevara sverige svenskt"... tja många men helt klart inte alla!

Zeus

*Hade förmodligen inte vunnit en popularitetstävling på den tiden det begav sig. Och med detta i sitt medvetande  jobbade sig Zeus metodiskt uppåt på karriärsstegen.  För att till slut nå hela vägen in i Gudarnas hall of fame. Resultat: Utnämningen Gud över alla på jorden och i himlen smakade nog bra i munnen, speciellt efter några tunga år ute i kylan, nu var det inte längre en fråga OM man tyckte om Zeus, utan bara att ta skeden i vacker hand och dyrka fanskapet vare sig man ville eller ej! Till Zeus kan vi bara säga: starkt jobbat.. till Zlatan: Det är en bit kvar att vandra..
Zlatan - Zeus 0-5

Matchens vinnare och odiskutebelt störst: Zeus

Idag när jag satt i solen och drack coca cola så slogs jag av en tanke.. jag dricker aldrig upp det där sista på botten av flaskan. Utan lämnar alltid lite cola-slam kvar där nere åt sitt öde. Det här är ju inte på någe vis något speciellt uppseendeväckande i sig, knappt ens värt att notera här om det inte vore för att jag sekunden efteråt tänkte tanken: jag har en tvångstanke! En sån där otäck sak som dom pratar om på tv ibland. Kan det verkligen vara så? Jag satt och titta på bottenskrapet i flaskan, tänkte att det där lilla skulle det bidra till en sån stor sak som en tvångstanke? Inte en jävla chans. Men helt plötsligt blir jag osäker, för tänk om! Men vad för hemskt skulle då i rimlighetens namn kunna hända? om jag dricker upp det där sista? Nä jag ska visa att jag är bättre.. nu jävlar

Så jag tog ett djupt andetag, synade innehållet, det lilla som fanns kvar i flaskan och så på bara bråkdelen av en sekund så var skiten nere i magen.. alltsammans.. det kändes trotsigt, lite som att bryta mot en självskriven naturlag.. på den nivån låg ribban... men vad hände då? ja jag kan ju inte säga att jag är helt nöjd med resultatet...




Ps. Den allmänna bilden av vad som händer när man går emot sina tvångstankar är att det ska ramla ner en stor, fet sten i huvudet. Den var fel... den allmänna bilden alltså..

Ser det här ut att vara en kille som bryr sig? Undertecknad tycker inte de...

Precis så... som han.. Glenn Strömberg skulle jag vilja vara. Helt orädd och med den där jag-bryr-mig-inte-ens-om-att-ens-tänka-tanken-att-jag-inte-bryr-mig-om-vad-ni-tycker-och-tänker-om-det-jag-säger-uttrycket som fastgjutet i ansiktet. Med det uttrycket i ansiktet och på läpparna, så skulle jag vilja besegra världen.

Det är viktigt de där, att försöka se ut som en som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker om ens egen existens. Det är så pass viktigt att vi utan att vi kanske många gånger tänker på innebörden av det, uttalar oss både en och två gånger under en livstid att "ni ska veta en sak om mig.. jag skiter fullkomligt i vad folk tycker och tänker.. fullkomligt.. bara så att ni vet de", just de är väldigt vanligt förekommande. Dock vill jag hävda att det är vanligare i dom yngre åldrarna att på ett så kraftfullt sätt förkunna att jag inte bryr mig, för dom som någon gång tvivlat. Det verkar avta i takt med att åldern och förståndet stiger.. just "de där".

Men oavsett ålder och förstånd. så varenda gång som någon uttrycker sig på det viset så tänker man nästan per automatik "jaså du säger det..". Det är som att dom ytterst aggresiva orden som nyss sjunkit in i en inte riktigt vill fästa sig i sin egen övertygelse om hur det egentligen ligger till med vederbörande. Men finkänslig som du är, håller du dock med om att "jo men så är det ju". Men då mer för den goda kamratandans skull och mindre för att du verkligen, verkligen tror på det du nyss hört. Nej det krävs mer än metallringar fastnitade i ansiktet, en tröja med texten fuck you to på och en tuppkam till frisyr för att få rollen som den-som-inte-bryr-sig att bära hela pjäsen ut. Och det räcker definitivt inte med att bara säga det...

Det krävs nog att man är lite som Glenn Strömberg. Stabil både på fötterna och i huvudet. Folk lyssnar på honom, tycker det han säger alltid låter vettigt, ventilerar hans åsikter som sina egna och anser slutligen att karln är den enda anledningen till att faktiskt betala tv-licensen.

Och för en gång skull är jag beredd att hålla med folket. Sen är jag av den naturen lagd till att krångla till det en aning och försöka sälja in mitt koncept om hur saker och ting förhåller sig. Bara för att folk ska komma ihåg vem som knäckte gåtan bakom giganten Glenn.. Sån är jag.. Sån är inte Glenn.. Glenn Strömberg mina damer och herrar.. håll till godo!

Om Bin Ladin hade haft den här mannen på sin sida... Usa vetat om det... och jag var den enda människan på jorden som satt på en påse kryptonit.. då hade livet varit annorlunda...

Jag kan ärligt erkänna att jag är en av dom som bara gråter när jag ser på film, aldrig annars, inte ens när vårt katt dog av matförgiftning förra sommaren grät jag. En katt som jag förvisso tyckte mycket om, tro inget annat. Men inte ens då kunde jag få  tårarna att börja brinna i ögonen som det så vackert beskrivs ska göra när man är utom sig av sorg. Fast vad vet jag? Jag vet inte alls hur det är på riktigt, för jag gråter ju inte annat än när jag ser på film. Och det som räddar mig här i livet är att jag vet att jag inte är ensam om att leva med denna last. Vi är många som bara gråter när vi ser på film men va fan är det för vits med det? de som händer i filmen är ju inte ens på riktigt. Det finns ju något sjukt i att man gråter floder när stålmannen dör på vita duken men inte när ens enda och bästa katt dör, en ovanligt bra katt dessutom ska tilläggas...

Det som däremot står helt klart för dom flesta är i vilka sammanhang man lämpligtvis ska gråta och i vilka man helst ska försöka att låta bli. Det är exempelvis ur allmänhetens ögon helt godkänt även för en kille att gråta när mormor går bort. Men att som samma kille gråta när Titanic försvinner ner i djupet tillsammans med hundratals människor på film, det är sannerligen inte något som ger bonuspoäng i konsten och strävan efter att vara  "en riktig karl", det ska därför helst undvikas. Annars finns det risk för att man blir klassad som en riktig fjolla istället, kanske tom bli beskylld för att vara en bög. Och då iofs som bög har du på sätt och vis vänt på steken, för nu är det helt plötsligt fritt fram att gråta hur mycke och ofta du vill utan att bli hårt ifrågsatt som just man... för nu e du ju först och främst bög.. och såna gråter!

Men visst händer det! Att du sitter där i mörkret i biosalongen med din flickvän. Med blossande kinder och tårarna rinnandes ner för dina feta kinder. Och där, nånstans mellan den första och andra tåren så kommer den fråga du helst av allt skulle vilja slippa, nämligen: -Gråter du älskling? och du svarar i hopp om att slippa eventuell följdfråga: nää. och förvisso kunde ju sagan få ett slut här. Men följdfrågan låter sällan vänta på sig: Men jag ser ju att du gråter älskling... och nu, nu ligger du där på rygg och sprattlar med benen, för du vet.. du vet att du inte kommer komma undan, för hon vet!

Smarta killar greppar snabbt den enda och bästa möjligheten i situationen och svarar med ett ynkligt tonläge: jo lite.. kanske...  just för att dom vet att med det svaret kommer dom förmodligen få knulla när dom kommer hem. För hon tänker: jag som nästan gett upp hoppet, trott att jag levt ihop med en människa som varit på samma känslomässiga nivå som en hård och kall sten. Men nu vet jag, om han gråter när han ser titanic sjunka så kanske, kanske att han kan gråta för min eller för all del vår skull en vacker dag med. Och för en kort stund känner hon en tillfredställelse så stark inombords att hon vill belöna honom för detta. En dum kille svarar: nej vad ser det ut som.. ser det ut som jag gråter? nää dåså. Han kommer inte få knulla.

Vi människor är idag så otroligt dåliga på att kunna identifiera våra känslor inombords. Dom finns ju självklart där men vi kan inte relatera till dom först förän dom upplevs utanför våra kroppar, film och musik fungerar som en sorts känslospegel. Och det här är något som filmmakare vet om. Dom vet att människor idag är så fullt sysselsatta med att efterleva den bild som dom skapar utåt sett att det enda sättet att få folk att knyta an med sitt inre är att skapa en konstruerad känslomässig situation som bottnar i en sådan djup och naturlig känsla att ingen kan undgå den. Inte ens jag.

I filmens underbara värld så behöver du inte skapa känslor, någon har redan gjort det åt dig. Och som vi redan konstaterat så har du som inte gråter känslor, utan tvivel. Och när dessa skapade känslor anspelar på dina egna så uppstår en reaktion. Det skapas en massa bilder i huvudet som du inte kopplar till dig själv och dina känslor, för det e ju bara på film. inte på riktigt. Men i ditt huvud så är det på riktigt, tårarna som trillar ner är riktiga. Om du tvivlar så fråga hon som sitter bredvid dig...

När någon tex går bort så vet du att du borde gråta. och bara att du vet de så är egentligen hälften borta. En känsla är omedelar och kastar dig mot marken som om du vart träffad av en blixt ifrån klarblå himmel. Något händer, du reagerar. Men bilden stoppar dig ifrån att reagera för du är så fullt upptagen i din roll som den du vill vara.

Så vi gråter när vi ser på film just för att då kan vi släppa på vår roll, just för att vi inte behöver upprätthålla den. Det är ju inte mina känslor som utspelar sig på duken, det är karaktärernas. jag är bara en modern kille som sitter här och visar känslor för damerna i publiken.

Stålmannen hade nog också gråtit om han sett sig själv dö på film, men kanske inte pga sorgen utan av chocken att han kan dö... man får ju hoppas att Louis Lane inte sitter bredvid och antecknar.. rubriker som "stålmannen gråter" i tidningarna, det skapar inga "riktiga" superhjältar. Däremot kommer han få knulla när han kommer hem... det kan du vara säker på..

Parantes: Vet ni förresten att det var Louis Lane som myntade uttrycket "det kändes precis som att jag blivit överkörd av ett tåg"... nu vet ni!