hejpsykopat

Om Bin Ladin hade haft den här mannen på sin sida... Usa vetat om det... och jag var den enda människan på jorden som satt på en påse kryptonit.. då hade livet varit annorlunda...

Jag kan ärligt erkänna att jag är en av dom som bara gråter när jag ser på film, aldrig annars, inte ens när vårt katt dog av matförgiftning förra sommaren grät jag. En katt som jag förvisso tyckte mycket om, tro inget annat. Men inte ens då kunde jag få  tårarna att börja brinna i ögonen som det så vackert beskrivs ska göra när man är utom sig av sorg. Fast vad vet jag? Jag vet inte alls hur det är på riktigt, för jag gråter ju inte annat än när jag ser på film. Och det som räddar mig här i livet är att jag vet att jag inte är ensam om att leva med denna last. Vi är många som bara gråter när vi ser på film men va fan är det för vits med det? de som händer i filmen är ju inte ens på riktigt. Det finns ju något sjukt i att man gråter floder när stålmannen dör på vita duken men inte när ens enda och bästa katt dör, en ovanligt bra katt dessutom ska tilläggas...

Det som däremot står helt klart för dom flesta är i vilka sammanhang man lämpligtvis ska gråta och i vilka man helst ska försöka att låta bli. Det är exempelvis ur allmänhetens ögon helt godkänt även för en kille att gråta när mormor går bort. Men att som samma kille gråta när Titanic försvinner ner i djupet tillsammans med hundratals människor på film, det är sannerligen inte något som ger bonuspoäng i konsten och strävan efter att vara  "en riktig karl", det ska därför helst undvikas. Annars finns det risk för att man blir klassad som en riktig fjolla istället, kanske tom bli beskylld för att vara en bög. Och då iofs som bög har du på sätt och vis vänt på steken, för nu är det helt plötsligt fritt fram att gråta hur mycke och ofta du vill utan att bli hårt ifrågsatt som just man... för nu e du ju först och främst bög.. och såna gråter!

Men visst händer det! Att du sitter där i mörkret i biosalongen med din flickvän. Med blossande kinder och tårarna rinnandes ner för dina feta kinder. Och där, nånstans mellan den första och andra tåren så kommer den fråga du helst av allt skulle vilja slippa, nämligen: -Gråter du älskling? och du svarar i hopp om att slippa eventuell följdfråga: nää. och förvisso kunde ju sagan få ett slut här. Men följdfrågan låter sällan vänta på sig: Men jag ser ju att du gråter älskling... och nu, nu ligger du där på rygg och sprattlar med benen, för du vet.. du vet att du inte kommer komma undan, för hon vet!

Smarta killar greppar snabbt den enda och bästa möjligheten i situationen och svarar med ett ynkligt tonläge: jo lite.. kanske...  just för att dom vet att med det svaret kommer dom förmodligen få knulla när dom kommer hem. För hon tänker: jag som nästan gett upp hoppet, trott att jag levt ihop med en människa som varit på samma känslomässiga nivå som en hård och kall sten. Men nu vet jag, om han gråter när han ser titanic sjunka så kanske, kanske att han kan gråta för min eller för all del vår skull en vacker dag med. Och för en kort stund känner hon en tillfredställelse så stark inombords att hon vill belöna honom för detta. En dum kille svarar: nej vad ser det ut som.. ser det ut som jag gråter? nää dåså. Han kommer inte få knulla.

Vi människor är idag så otroligt dåliga på att kunna identifiera våra känslor inombords. Dom finns ju självklart där men vi kan inte relatera till dom först förän dom upplevs utanför våra kroppar, film och musik fungerar som en sorts känslospegel. Och det här är något som filmmakare vet om. Dom vet att människor idag är så fullt sysselsatta med att efterleva den bild som dom skapar utåt sett att det enda sättet att få folk att knyta an med sitt inre är att skapa en konstruerad känslomässig situation som bottnar i en sådan djup och naturlig känsla att ingen kan undgå den. Inte ens jag.

I filmens underbara värld så behöver du inte skapa känslor, någon har redan gjort det åt dig. Och som vi redan konstaterat så har du som inte gråter känslor, utan tvivel. Och när dessa skapade känslor anspelar på dina egna så uppstår en reaktion. Det skapas en massa bilder i huvudet som du inte kopplar till dig själv och dina känslor, för det e ju bara på film. inte på riktigt. Men i ditt huvud så är det på riktigt, tårarna som trillar ner är riktiga. Om du tvivlar så fråga hon som sitter bredvid dig...

När någon tex går bort så vet du att du borde gråta. och bara att du vet de så är egentligen hälften borta. En känsla är omedelar och kastar dig mot marken som om du vart träffad av en blixt ifrån klarblå himmel. Något händer, du reagerar. Men bilden stoppar dig ifrån att reagera för du är så fullt upptagen i din roll som den du vill vara.

Så vi gråter när vi ser på film just för att då kan vi släppa på vår roll, just för att vi inte behöver upprätthålla den. Det är ju inte mina känslor som utspelar sig på duken, det är karaktärernas. jag är bara en modern kille som sitter här och visar känslor för damerna i publiken.

Stålmannen hade nog också gråtit om han sett sig själv dö på film, men kanske inte pga sorgen utan av chocken att han kan dö... man får ju hoppas att Louis Lane inte sitter bredvid och antecknar.. rubriker som "stålmannen gråter" i tidningarna, det skapar inga "riktiga" superhjältar. Däremot kommer han få knulla när han kommer hem... det kan du vara säker på..

Parantes: Vet ni förresten att det var Louis Lane som myntade uttrycket "det kändes precis som att jag blivit överkörd av ett tåg"... nu vet ni!