hejpsykopat

Dagens fråga i Vi 5 i Aftonbladet: Behövs det fler badvakter?
 
Visst är det jobbigt att ha med berusade människor att göra. Dom skriker, sprattlar och gör sig till. Det där har vissa ingen som helst förståelse för. Det man däremot måste ha förståelse för är det nästintill omöjliga i att som badvakt försöka rädda just en sådan berusad människa ifrån att drunkna. Att det nästan är fara för eget liv varje gång man försöker. Och den som tvivlar. Ja försök själv att simma ryggsim med en berusad människa ovanpå som sprattlar och gör sig till. Till slut ger man bara upp och släpper taget, tänker det är inte värt det.. inte nånstans. Kjell Nordqvist iaktagelse är må hända anmärkningsvärd men får absolut inte ifrågasättas. Människor som drunknar är berusade, punkt slut och dessa förtappade själar går inte under några som helst omständigheter att rädda så varför ens försöka. Heller som Kjell skulle ha sagt där han står i sin lilla verkstad i Gällivare och svettas under blåstället "Låt dom jävlarna skylla sig själv... och lämna mig ifred"

Enligt en annan deltagare i samma "Vi 5" kan man kan inte heller lägga ansvaret på badvakter,och det ligger något i det. Föräldrarna har en viktig roll att se efter sina barn, för det är i allmänhet barn som drunknar. Vi andra som inte är barn eller som sket i att dra med morsan till nakenbadet vi behöver knappast oroa sig för vare sig det ena eller andra. Vi går säkra.

Så vad kan vi då konstatera av dagens Vi 5 ifrån Aftonbladet. Jo att det är i allmänhet berusade barn som drunknar och att det är deras föräldrars fel när dom väl gör det. Tänk att det skulle behövas en mekaniker ifrån Gällivare och en barnskötare ifrån Sundsvall för att trycka dit den bollen i mål. Så tänk på det  innan ni beger er till stranden i sommar, det är antingen barnen eller spriten ni får lämna hemma.. jag medger att det är tungt att behöva välja där. Men att barnen drack upp all er sprit och sedan drunknade.. hur avslappnad stranddag blev det på en skala ifrån ett till tio.

John Polman en sexikon? Min mormor pratar alltid gott om John Polman, hon får såna stora och glansiga ögon just precis i det ögonblick hon börjar prata om honom. Min mormor har problem med ögonen.. de e ju de med.

Vet man inte vad man ska prata om, prata om vädret. Blir det så där kusligt tyst mellan två personer så att både börjar skruva oroligt på sig över stressen att ingenting sägs, prata om vädret, då har du i alla fall hittat något ni har gemensamt att prata om.

Vädret, det bara finns där, hängandes i luften och påverkar alla människor vare sig vi vill eller inte. Och att det påverkar, det ger oss också en oändlig dos näring åt vädret som samtalsämne i det dagliga snacket. "Den där solen kan man inte lita på, det är en sak som är säker. 2 veckor semester och inte en tillstymmelse till någon som helst jävla sol, nä fy fan" eller "Dom sa på väderrapporten att det skulle bli sol idag, men dom hade som vanligt helt åt helvete fel".

Alla pratar om vädret, det är Sveriges absolut vanligaste icebreaker. Oavsett vilken nivå du befinner dig på i samhället så pratas det vitt och brett om den svenska sommaren, och hur många millimeter regn det kom under gårddagen. Även statsministern pratar om något så obetydligt i hans sammanhang som vädret. Det känns inte helt otroligt att han efter att ha hälsat Vladimir Putin välkommen till sverige gratulerar densamme över att ha prickat in sitt besök på en så underbart vacker vårdag som denna. Så vädret bryter ner barriärer och murar och kopplar ihop oss. Men betyder det egentligen något då, det här med vädret i sig? Och i så fall vad betyder det? Någon betydelse har det väl annars så skulle man väl inte kunna använda det tex i ett sådant här sammanhang.

Person nr 1: Hur gick det i matchen mellan Sverige och Ryssland?

Person nr 2: Jorå så att.. har ni lika vackert väder där borta hos er som vi har här hos oss?

Person nr 2 i det här exemplet vill uppenbarligen inte prata om denna för honom vidriga skitmatch och signalerar detta med att börja prata om vädret. Något som han vet inte betyder något som helst i sig i dom flesta sammanhangen. Han vet också att samma vetskap är till en sådan allmän kännedom att det inte råder några som helst tvivel om att den han säger det till inte ska förstå innebörden av det.

Så vad är det du egentligen försöka säga? Menar du på fullaste allvar att vädrets betydelse är just det, att det betyder ingenting? Kan det verkligen vara så? Bygger det ändå inte lite per automatik på ett genuint intresse om nu så många människor pratar om det så ofta och med så många som dom ändå gör?

Om 10 miljoner har en sak gemensamt, nämligen att språka om vädret och detta verkligen byggde på ett genuint intresse ifrån allihopa då hade man utan tvekan haft det svettigt på meterologprogrammets sekreteriat, det kan ni vara säkra på. Men jag är rätt säker på att det där råder precis raka motsatsen, att det inte är det, svettigt där alltså. För vädersamtalet bygger inte på något genuint intresse, så fan heller. Jag känner ingen i min närhet som vill bli meterolog. Möjligtvis vädergud och härska över sol och regn. Men det ligger på en helt annan nivå de.

Nej det är nog snarare så att vädret är en så pass naturlig och allmän mark att det känns helt ofarligt att närma sig det. Det känns som att man i dom flesta fallen har tillåtelse att prata om det och med vem som helst just för att det är något som alla delar naturligt på och som därigenom påverkar oss lika. Det är inte heller någon enskild människas fel att det regnar, det kan man inte beskylla någon för. Så därför blir vädret ett väldigt neutralt samtalsämne att dela på. Vi är däremot inte lika kollektivt intresserade av att förstå varför det blixtar, eller varför dom goda potatisarna torkar bort. Utan vi konstaterar bara att det finns, att det händer och att det i sig påverkar oss och sen får det fanimej räcka så. Vädret är med andra ord bara ett instrument ett verktyg för att närma oss andra människor och veta säkert att vi inte kommer stöta oss med dom det första vi gör. Därmed blir vädret i sig väldigt obetydligt och så ska det vara. Intressantare är dock snarare vad det kan leda till, nämligen ett samtal två människor emellan där båda går därifrån efteråt och känner att "fan vilken hygglig grabb ändå" .

Hade vädret ändå betytt något i någon större och djupare utstäckning då hade man inte kunnat använda det så "instinktivit" som ett uttryck för nonsens som i exemplet här ovan. Så vädret i sig har ingen betydelse. Men att vädret överhuvudtaget kommer på tapeten det kan vara av största vikt, annars förblir det tyst och förblir det tyst skapas inga relationer, och utan relationer inga vänner.

Nej Meterolog är inget drömjobb, det måste dock bygga på att man i grund och botten har ett intresse för väder som fenomen. Det bygger lite på att man är snygg och sexig med. Och det selekterar bort rätt många. För vem vill sitta med instrument och mäta dagarna i ända eller ha som enda arbetsuppgift att ringa temperaturcentralen i Kiruna för att få ta del av dagens rapport när man kan få stå på bästa sändningstid och bli utkablad över hela Sverige. Men för att du ska få det, då måste du vara sexig på det där intelligenta viset och då finns det inte längre 10 miljoner kandidater. Tack för att folk är så självmedvetna så att dom känner det själva, tack för att John Polman inte längre är kvar. Han må vara fruktansvärt genuint intresserad av vädret.. men sexig.. ja det finns dom som tänder på märkligare saker.. Kiss och bajs tex.. men det lämnar vi därhän.. i alla för en stund...

Att som sjuåring sjunga om sex och sprit är ingen konst, men att bli förknippad med Jaques Brels, det kan få vilken sjuåring som helst att fundera på meningen med livet.

Jag har faktiskt fått äran att träffa herr Strömstedt pga just detta uppträdande, vid ett senare tillfälle. Vi satt längst bak i hans turnebuss och dammade i oss varsin varm korv med mycket senap på, han drack öl och jag saft. Där satt vi i mörkret, två artister och tittade beundrande på varandra, jag kände att vi förstod varandra så bra jag och Strömstedt, nästan som vi suttit där i turnebussen hela livet och ätit varm korv tillsammans, eller i alla fall 7 år. I stundens allvar så flög tankarna i väg och jag vill minnas att jag relativt snabbt drog kopplingar till sagan om Luke Skywalker och hans mästare Yoda. Jag var from nu Niklas unge lärling och inom kort skulle vi kanske tom starta ett band ihop.
 
Avslutningsvis sjöng vi låten "om" ihop och jag var lycklig! Sedan sa han att han inte hade tid med mig mer för han skulle snart in och spela... inte tid? Mr Yoda?

Efteråt konstaterade jag att vi nog inte hade så mycket gemensamt den där Strömstedt och jag ändå, han hade ju både fru och barn liksom..

Visst är det synd om Katie Holmes. Det kan inte vara kul att gå runt med den där handen. Det ser för jävla jävligt ut helt enkelt, hennes hand. Tur i oturen så är det bara vänsterhanden som är borta ur leken. I alla fall temporärt ett tag framöver. För temporärt är det som sagt och något annat hade för en världskändis av hennes kaliber varit helt ohållbart i längden. För att jobba sig igenom resten av livet med en missfärgad hand och heta Katie Holmes det går inte, då sjunker värdet på dom egna aktierna snabbare än någon nu levande kan stava till ordet scientology. Och jag ser i och med det en hel karriär försvinna ut i bara tomma intet. Inga stekiga premiärer med gratis skumpa mer, inga fler vackra omslagsjobb för Vogue och telefonen som förut ringde var och varannan sekund den var påslagen, den kommer dö ut fulltständigt, oavsett på eller avslagen, det kvittar liksom. Med en sådan hand spelar ingenting någonsin någon roll. Nä jag hoppas det löser sig för Katie. För nog är det synd om flickan alltid.. och egentligen kunde jag inte bry mig mer...

Allting har sin unika plats i universum och ser man bara på sin omvärld med något så när öppna ögon så tror i alla fall jag att man kan hitta åtminstone ett litet guldkorn i vilken hög med dynga som helst. Det är i alla fall min inställning här i livet, det är så jag försöker leva. Men även jag har en gräns, om än en väldigt tunn sådan men den finns där. Det heter golf kära läsare och stavas som det låter... golf!

Faktum är att se min granne stå på innergården och tjuvröka bakom cykelstället är mer underhållande än att utöva just golf. Och detta pga av att golfen i mitt tycke bryter mot dom mest grundläggande principer för hur en sport ska föra sig. Listan över exempel där golfen spottar dessa principer rakt i ansiktet kan göras nästintill oändligt lång.

Det mest allvarliga övertrampet golfen begår mot sporten är ett fenomen som uppstår när golfbollen nästan, observera, nästan rullat i hålet. Då har motståndaren nämligen en valmöjlighet att göra tummen upp och därigenom godkänna den som helt i. Motståndaren kan alltså skänka bort det sista slaget och kan också göra samma sak helt i enlighet med golfens korkade regelbok.

Men sedan när har begrepp som "nästan" börjat räknas i sportens annars så exakta värld? Vi bollar frågan vidare till golfen som inte låter försvarstalet vänta på sig. Röster därifrån försvarar det hela med att golf, det är och kommer alltid vara en sport av och för gentlemän. Och då får helt enkelt sportens strikta milimeterrättvisa finna sig i att ge vika ibland.

Du ska med andra ord som väluppfostrad golfspelare inte behöva utsätta dig för förödmjukelsen att behöva visa att du kan slå i bollen den sista centimetern ifrån hålet när den nästan rullat i. Det är bara en idiot som skulle missa hålet på det minimala avståndet och därför blir det en hederssak som motståndare att bjuda på den där sista centimetern, idioter spelar tydligen inte golf.

Det här är totalt regelvidrigt i vilket annat sportsammanhang som helst. Men samtidigt varför inte... varför skulle inte Sverige kunna va så generösa så att man bjuder på en stolpe-ut i fotboll som in då och då. Och den där sista jävla käglan som aldrig någonsin tycks vilja falla i bowling varför skulle inte den kunna räknas som nere, det var ju så fruktansvärt nära, den föll ju nästan liksom.

Nej att spela golf är ingen sport, för hade det varit en sport så hade motståndaren konstaterat att "nog fan ska den i hålet alltid" när bollen ligger å smeker hålkanten. Golf är nästan och sport är exakt!

Däremot räcker det inte med att nästan ha råd att betala ett årskort på golfklubben... jag har försökt.. då blir man istället förvisad till bangolfens underbara värld.. och den är exakt... jävligt exakt...

Idag tänkte jag att vi skulle bli lite personliga, ni ska få följa med mig på en skattjakt. En skattjakt som leder oss in i det allra heligaste av dom heligaste rummen, rakt in i hjärtat.. ett förråd, mitt förråd. Så av med stillettklackarna, på med grovhandskarna för det här kommer bli allt annat än finlir.

Så vad letar vi efter? Vad är det vi hoppas på att finna där inne? Ja säg de.. Det finns så mycket här inne som knappt ens fått se dagens ljus.. och det är synd på någe vis. För alla saker här inne har ju en historia, om än en väldigt kort sådan men en historia har dom. Och om dom ska ha en sportmössa till chans att få vara med i framtidens omgång av antikrundan så måste dom helt klart användas. Vem vill ha gamla saker som bara är gamla. Vem vill hålla i Peter den stores svärd om Peter aldrig har svingat det, vem vill bära påvens löjliga mössa om det till slut visar sig att påven faktiskt aldrig använde den för att den var just de... löjlig alltså.

Nej, nu ska allt fram.. tex mitt egentillverkade bullfat. Vilken sorglig sak. I ett helt år höll jag på att förhala processen av det där bullfatet på träslöjden. Bara för att slippa snida något nytt, något ännu svårare. Jag är helt enkelt ingen snickare, det räcker med att se undersidan av bullfatet så förstår man vilka opraktiska händer som i det här fallet försökt bygga bullfat. För vänder man på samma bullfat kan man se en signatur, Tolas wain, ja skratta ni.. men försök själva, skriva med en sån där oduglig brännpenna. Bokstäverna smälter ihop och ju mer man försöker rätta till dom desto värre blir de. 

Med det i åtanke så kommer det helt enkelt inte gå att härleda bullfatet till mig i framtiden.. och det är sorgligt. Även om det inte är det vackraste bullfat som världen skådat så är det ändå en viktig milstolpe i mitt liv och verkligen något att dela med sig av till efterkommande generationer. Helt enkelt mitt bidrag till att dokumentera ett stycke vardagskultur á la 1900-talet. Sen finns det ju en aspekt till.. ska verkligen framtidens antikvitetexperter behöva ligga sömnlösa om nätterna i grubblerier över en sjaskigt skriven signatur för att jag var den enda i klassen som fick en brännpenna som var undermålig?

Nu får det vara hur det vill med det för nu ska skiten i alla fall fram, och bullar ska det ligga på det.. en helvetes massa bullar ska pryda detta fat. Så nu måste jag bara lära mig att baka bullar.. oh jesus.. nej vi skiter i det här.. stänger igen förrådet och glömmer bort att det överhuvudtaget existerat. Bullfatet får ligga kvar där inne och fortsätta samla damm och Tolas wain ja det måste varit ett riktigt klantarsle tilll människa de.. det konstaterar jag samtidigt som jag drar igen förrådsdörren.. för gott?

Ibland tror jag nästan att någon försöker säga mig något... kan bara inte riktigt sätta fingret på vad..