hejpsykopat

Dom dyker upp överallt. Dom kan och vet bäst. Dom ska skriva dig och mig på näsan, de är deras absoluta kännetecken. Men det finns en gräns, nu får det jävlarimej vara nog. Om jag köper en trisslott vill jag kunna känna att så här nära har jag aldrig varit miljonen förut varje gång, och där kan får jag aldrig tillåta mig att någonsin ge vika, inte ens för sanningen som står tryckt på baksidan av trisslotten. Där står det svart på vitt i siffror och tabell att jag aldrig någonsin kommer vinna några stora pengar på triss och därmed blir jag nästintill dumförklarad för att jag just köpt en triss med den larviga förhoppningen om att plötsligt så händer det, det kunde lika gärna stå blåst där på andra sidan. Därför kan jag inte se det på annat vis än att svenska spel är fyllt till bredden med duktiga förståsigpåare som inte kan låta folk leva helt och hållet i känslan. Låta oss känna att imorgon, imorgon är det jag som säger upp mig och drar till varmare breddgrader. Låt oss få göra det ifred.

Det finns fler exempel, på en offentlig toalett i upplands väsby så kan man läsa ett fint erbjudande om massage kluddat på kakelväggen, det står också ett telefonnummer, ett alternativt telefonnummer om man inte kommer fram på det första och man kan inte bli annat än sugen. Det hela verkar ytterst seriöst och därför så blir jag så ledsen när en förståsigpåare har varit i farten och åter igen gjort det fina fult. Varför? tänker jag medan jag drar ut den sista biten toapapper på rullen och torkar mig där bak.. må du brinna i helvetet eländiga människa, sen spolar jag duktigt efter mig och rusar mot tåget.

Nu är den här, bonde söker fru. En spännanande erotisk berättelse om livet på landet när det är som snuskigast. I filmen får vi följa fyra bönder i deras jakt efter sexuell nirvana och total njutning, Vi levererar 4 timmar erotik i en exklusiv förpackning och garanterar att vi inte lämnat något åt slumpen. Allt ska fram, bönderna synas in på bara livet, censur hör till det förgångna och bönderna i filmen är kåtare än du någonsin upplevt dom förut. Kan du missa denna chans, ett knippe svensk finkultur när den är som bäst! Snart i din butik...

Finanskris som härjar runt om i hela världen, terrordåd i centrala paris och en helvetes jordbävning nere i skåne. vilken tur att det finns något att luta sig tillbaka mot sådana här tider, tur att det finns lite kärlek kvar här på vår lilla jord... 4 bönder och en cd-skiva. Nu gott folk nu kan vi andas ut... ordningen är återställd!


Bonde Söker Fru 2008 (Album) 149 kr KÖP

Som utomstående undrar nu kanske hur det hela uppdagades? Jo svenska rikspolisstyrelsen bestämde sig under ett topphemligt möte för att kartlägga poliskårens porrvanor. Man hade på obekräftade uppgifter fattat misstankar om att det förekom ett ganska så omfattande porrsurfande under arbetstid inom polisen och ville en gång för alla komma till rätta med detta problem. Nu fick det fanimej vara nog!  

Men trots det man redan visste kunde man inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig det häpnadsväckande resultatet av karläggningen . Inte kunde man heller tro fullt ut på att den anklagade polismannen faktiskt hade lyckats sopa banan med det gamla rekordet. Fastän man vid det här laget satt med all fakta framför sig. Det stod ju där svart på vitt. Men det var som att orden och siffrorna inte riktigt ville sjunka in. Ingen ville inte förstå. Kunde det verkligen vara så? Ja så var det. Rikspolischefen drog en djup suck innan han till slut lyfte på luren och ringde den tidigare rekordhållaren i att surfa rekordmycke porr, konstapel Göran Eskilsson, stationerad Piteå.

Vad Göran sa när han fick höra om bragden nere i Skåne är i dagsläget oklart. Vad som däremot står klart är att Göran redan i detta tidiga skede planerar att komma tillbaka. Han laddar om och siktar mot år 2009, då ska jag ta tillbaka rekordet, då ska jag dra upp porrsurfandet till den nivå där den verkligen, verkligen förtjänar att ligga på. Fan vad dom kommer tappa hakan då, tänker Göran samtidigt som han lägger på luren och återgår till por... förlåt arbetet igen.

Det här är ju obeskrivligt bra.. om folk bara visste hur roliga dom är bara av att vara sig själva så skulle ståuppkomiken dö ut fullständigt medesamma:

Saxat ifrån en Community jag inte vågar nämna till namnet då det skulle avslöja mig själv som en del av cirkusen ni kommer läsa om nedan.

HetaGreta F20

081005 - 14:53
Om en kille skickar en bild på en tjej med stora b r ö s t och skriver: "La b o m b a" och MMSar det till en killpolare. Är det för att han tycker att hon är snygg på något sätt tror ni? För sen när jag ställde honom mot väggen så sa han först att han inte visste varför han gjorde så och sen så sa han att hon hade löjligt stora b r ö s t. Och när jag frågade honom om han tyckte att hon var snygg så sa han nej. Talar han sanning tror ni? Snälla var seriösa när ni svarar!

Och svaren lät inte vänta på sig:

Maistro P23

haha han tycker lätt att hon är snygg, la bomba liksom! 

Det här är roligt... glöm mina tidigare verk, det är bara ljug och påhitt alltihopa, det här är verkligheten och jag tackar er alla för att den finns.. den med!

PS. Bara för att slippa missförstånd och allmänna påhopp, högljudda som tysta så dementerar jag direkt att det här och då indirekt jag skulle ha något som helst samröre med knulla.com...

Det lös ondska i ögonen på honom, hela hans väsen doftade av ondska. Inom bara loppet av några få minuter skulle allt vara över, för den här gången i alla fall. Det första slaget landade på kinden och det sved till. Knappt hade hon återhämtat sig från det första slaget förän det andra kom. Rakt i magen och hon vek sig dubbelt av smärtan. Nästan på ren rutin så slängde hon sig mot marken. Hon visste att på det viset så skulle det hemska kanske ta slut lite snabbare. Stod hon kvar så kunde han uppfatta det som ren trots och då skulle han förmodligen slå lite hårdare och några fler slag än vanligt. Då kanske det hela skulle vara över för gott. Både för honom och för henne. Men hon ville inte dö, inte än och hon ville än mindre göra deras gemensamma barns far till en mördare. För egentligen var han ju snäll. Han hade bara haft det väldigt jobbigt i livet och detta till trots hade han faktiskt aldrig rört deras barn. Det hade han aldrig och skulle förmodligen aldrig göra och det var den enda egentliga trygghet som hon delade med dom. Istället så tog hon emot smällarna som en duktig flicka, slängde sig ner på marken varje gång som ett försvarslöst litet djur och bara väntade på att hans aggretioner skulle rinna ur honom.

Förhoppningsvis skulle hon överleva även denna gång. Han hade aldrig passerat den där gränsen förut. Hon hade alltid kunnat ta sig upp för egen maskin efteråt. Men det var nog mest pga att hon kände hans mörka inre minst lika bra som han kände hennes svaga. Hon visste hur hon skulle göra för att få till den där marginella skillnaden mellan liv och död. Och nu var hon åter där igen. Liggandes på golvet med en smärta inombords som bränner hål i hela kroppen. Men hon skriker inte. Istället ligger hon och tittar på en fluga som precis landat på fönsterbläcket. Hon följer den med blicken och ser hur den till sist breder ut sina vingar och flyger iväg igen. Tänk om man kunde flyga tänker hon. Tänk om man var en... Sen svartnar det och hon försvinner in i dimman. Hej då mamma... Hej då mina små barn.. Hon hör hur ytterdörren slår igen och bilen deras mullrar igång för att sekunden senare backa ut ifrån garageuppfarten och sedan iväg.. Sen slår ögonlocken ihop och allt blir med ens väldigt tyst.

Varför måste han le, varför måste gamla människor le på bild i tidningen när dom hamnat i skiten och med blotta förskräckelsen kommit ur det med livet i behåll. För skiten satt verkligen Erik 87 år gammal i när han sin vana trogen tog sig ett varmt bad i sitt badkar. Erik fastnade nämligen där i badkaret och blev liggandes i timmar och dagar utan någon som helst möjlighet att kalla på hjälp. Där satt Erik och väntade på slutet, för någon släkt har han inte, inte några vänner heller, därav har Erik inte ansett det nödvändigt att köpa en mobiltelefon. Vem skulle han ringa till med den? Nää där satt han vackert i badkaret, utan mobiltelefon och slog i allt som gick att slå på i hopp om att någon lyhörd granne skulle höra. Men dagarna gick och ingen reagerade, Erik började så smått ge upp hoppet där han låg.

Inte kunde han dränka sig själv eller, vattnet som han fyllt upp badkaret med fyra dagar tidigare hade vid det här laget runnit ur och han nådde inte till kranen för att fylla på mer ifrån där han låg. Nä det var helt enkelt inte längre kul att ligga i det där badkaret, riktigt tröttsamt faktiskt.

Men när allt såg som mörkast ut så fattade en uppmärksam granne misstankar mot Eriks frånvaro, dom brukade ju alltid byta några vänliga ord när dom möttes i trappen, inte om något speciellt men ändå så pass regelbundet att Erik med gott samvete kunde räknas till mer än en flyktig bekant i alla fall. Erik drack kokkaffe och tyckte om smör, mycket smör skulle det vara, på allt. Det visste grannen. Och när samma Erik som var så upp över öronen förälskad i smör inte synts till på några dagar så övergick samma misstanke i en rädsla. Kunde det hänt Erik någonting? Kunde det verkligen vara så? Grannen bedömde situationen som så pass allvarlig att det nu inte fanns något annat alternativ för honom än att skrida till handling. Och det gjorde han. med full styrka slog han upp dörren och stormade in i Eriks lägenhet. Där i badrummet hittade han så till sist Erik, fortfarande i badkaret och tack och lov fortfarande vid liv.

Dagen efteråt så har historien hittat ut i Expressen med en stor bild på Erik, nu liggandes i en varm och skön sjukhussäng. Och på bilden så ler han. Som gamla människor alltid gör när dom precis kravlat sig upp ur askan. Man får förmoda att Erik är glad att han överlevde, ja rentutav tacksamt för att han tagit sig tid att byta några väl valda ord med grannen i trappen tidigare. För vem vet vad som hänt om inte grannen bedömt dom båda ens som ytligt bekanta. Då hade Erik med största sannolikhet hunnit dö, där i badkaret innan någon hann reagera. Det är nog det han ler åt tror grannen som nu köpt Expressen och tittar på Erik.

Men egentligen är det bara Erik som vet varför han ler, ingen annan kan vara riktigt säker. När lamporna på avdelningen där Erik ligger slocknat och sköterskan gått sin sista rond, ligger Erik fortfarande och ler. Ler åt en dag med fullt av aktiviteter, horder av journalister och för honom okända människor som kommit med varma hälsningar och blomster. Det här är så långt ifrån det inrutade och gråa liv som han annars är så van att traska runt i. Eller ja det blir väldigt lite traskande för Erik nu för tiden, han är ju trots allt 87 år gammal. 87 år gammal och när den artiga reportern ifrån lokaltidningen frågade om han nu skulle byta ut badkaret mot en duschkabin istället, så hade Erik svarat med ett  bestämt: Nej! Reportern tittade undrande på honom: Varför i hela fridens namn skulle han inte det? Varför skulle han inte byta ut det badkar som nästan bragt honom om livet.. Men Erik tänker inte så, han tänker: Varför skulle jag? Varför skulle jag byta ut det badkar som gav mig tillbaka livet. Det är ju det här som är att leva.. de här e fanimej inget annat än livet på en pinne.. att fastna i badkaret! Det gör vi om någon annan gång hinner Erik tänka innan han till slut somnar in.. självklart med en 87-årings allra vackraste leende kvar på läpparna!

Det är inte dom här kinesiskorna som strövar omkring i gamla stan, runt drottningholms slott i ett par glasögon storlek större, glada i hågen och självklart med kameran i högsta beredskap i fall att... och på någe vis är det lite synd de.

Läste en artikel om att värdinnorna, dom små söta kinerskorna som delar ut OS-medaljerna tillsammans med dom mindre söta feta gubbarna i kostym var tvungna att klä av sig och visa hela härligheten innan dom fick sina jobb. Det var en del och kanske tom den största delen av arbetsintervjun. Det som i slutändan avgjorde. Förmodligen var dom också tvungna att göra det hela framför ett gäng feta gubbar i kostym, inte nödvändigtvis samma gubbar som vid medaljutdelningen, men helt nödvändigtvis så var dom feta och bar kostym. Det hör till. Och visst är det hemskt? Att man år 2008 måste klä av sig för att få ett jobb. Det här är Kina när det är som sämst. Ett riktigt svart kapitel i ett annars så utåt sett blomstrande och modernt land. Man känner att det här kanske bara är ytan på ett problem som ingen vågar skrapa i. För vem vet vad för andra hemskheter man hittar där under då, vad mer för förnedring utsätter Kina sina stackars invånare för?

Men sen när man låtit det nakna sjunka in och lägga sig i huvudet så börjar en ny tanke ta sin form. Varför inte? Hur många i vårt avlånga land skulle inte i dagsläget klä av sig för att få ett jobb, ett offentligt jobb dessutom som innebär några sekunder i direktsänd tv i tjusiga dräkter och helt makalösa håruppsättningar. Vem skulle inte klä av sig bara för att slippa arbetsförmedlingens hopplöst långsamma datorer? Eller för att slippa vara stämplad som släktens svarta får, att vara han eller hon som aldrig får till det. Bara det att en gång för alla få tyst på rösterna som frågar "hur går det för dig egentligen, har du hittat något jobb?", bara de måste ju vara värt nästan vad som helst, definitivt lite förnedring i form av public nudity. 

Nä vore det så lätt att man bara behövde kasta kläderna skulle Sverige på bara bråkdelen av en sekund förvandlas till ett enda jättelikt nudistläger. Och jag lovar att vi som inte är arbetslösa, vi skulle inte klaga.. inte nånstans..

Hon: Vart var du igår då som kom hem så sent?

Han: Nää jag var ute med grabbarna bara

Hon: Och gjorde vadå?

Han: Det vanliga du vet, tog några öl, snacka skit å sen hem

Hon: Ok.. inget annat?

Han: Men sluuta nu.. som vadå tex?

Hon: Nä inte vet jag..

Han: Ja men ut med språket nu, vad är det du menar?

Hon: Jag tycker bara att det har blivit lite väl många sådana här ute med grabbarna kvällar på sistone

Han: Och?

Hon: Ja är inte det lite märkligt, att helt plötsligt träffar du människor till höger och vänster som du inte ens nämnt till namnet förut

Han: Och? Är det inte bra det då, att jag träffar kompisar?

Hon: Jo det är det väl

Han: Ja men vad fan är det som är problemet här då, vad är det vi pratar om här.. egentligen!?

Hon: Att du är väldigt sent ute med grabb.. ähh det var inget..

Han: Säkert?

Hon: Ja...

Han: Dåså

Hon: mmm

Överaskningen

Han: Du vet att jag inte tycker om överaskningar... det är inte min grej

Hon: Nä jag vet det och det är synd för då kan man ju aldrig överraska

Han: Ja men vad hade du tänkt dig då?

Hon: Mäh.. det kan jag ju inte säga för då blir det ju ingen riktig överraskning..

Han: Nä men jag måste ju veta innan så jag vet om jag kan godkänna dina överraskningar

Hon: Det är inte så det fungerar, en överraskning godkänner man inte, man tar det bara för vad det är

Han: Inte jag

Hon: Nää och det är synd

Han: Varför då?

Hon: Guuu va jobbig du är.. för då kan jag inte överraska dig och ärligt talat så har jag ingen lust med det längre..

Han: Säkert?

Hon: Ja

Han: Bra!

Så har det hänt igen, ännu en urbota dum idé har kläckts av geniet och självklart måste det då dundra lite extra om stora djungeltrumman för att det ska höras hela vägen hem till er. Min idé. Egentligen hade jag och indirekt då också ni aldrig något val där. För när väl idén föds så finns det inga tuffa beslut att ta längre, ingen beslutsångest. Den måste bara ut. Måste! Och ni surdegar som nu suckar inför det.. ja till er kan jag bara säga att den här gången blir det inget finlir, inga milslånga noveller som tröttar ut stackars ögon och hjärna. Utan vi har äntligen kommit till det läget när vi kan vara raka och ärliga mot varandra.. det är 1 m motorväg, inget mer, inget mindre. Och förhoppningvis kommer det träffa dig som läsare rakt i hjärtat.

Jag har valt att kalla det hela för "det lyckliga paret" och ni kommer få följa med ett ej namngivet par bakom stängda dörrar. Ni kommer få höra vad dom egentligen har att säga varandra när dom tror att mikrofonerna är avstängda och med lite tur kanske vi till slut kommer komma dom så nära inpå att vi lyckas glänta på dörren till deras sovrum, bara glänta så pass att vi ser vad som försigår där... vi siktar i alla fall på det.

Så luta er tillbaka, rätta till nackstödet och ta ett djupt andetag innan vi låter denna hejgjutna freakshow ta sin början..

Mina damer och herrar låt mig stolt få presentera från min sida till er sida.. Del 1 i serien "det lyckliga paret".. varsågoda!

Hon: Du älskling..

Han: ahh

Hon: Du vet att jag älskar dig va?

Han: mmm

Hon: Men jag älskar dig på riktigt alltså inget bullshit

Han: Bra de

Hon: Och?

Han: Jag sa att det är bra de...

Hon: Inge mer?

Han: Nä som vadå? jag säger det är bra att du älskar mig, vad mer ska jag säga?

Hon: Det är så jävla typiskt det här, du kan aldrig ställa upp för någon annan, nu kan du ju glömma att du får knulla mig någon mer gång den här veckan!

Han: Mäh.. älskar du inte mig längre?

Hon: Jo men du är ju så fruktansvärt dum och elak

Han: För att jag säger att jag tycker det är bra att du älskar mig?

Hon: Nä för att du aldrig säger att du älskar mig.. utan det är bara jag till dig hela jävla tiden

Han: Ja men jag älskar ju dig, de vet du väl!

Hon: nää

Han: Jag älskar dig hjärtat!

Hon: Ähh håll käften...

Han: Ok men så är det i alla fall
Hon: Så bra då
Han: mmm
Hon: (tystnad)
Han: (tystnad)

Jag beundrar Situation Stockholm och deras försäljare av den enkla anledningen att det känns så jävla ärligt det dom gör. Det finns en klar tydlighet och kompetens i deras verksamhet som jag saknar i många andra brancher. Dom vet varför dom står där, dom vet vad deras tidning kostar och dom vet vilka som är deras kunder, det räcker. Dock räcker det sällan eller aldrig för oss förbipasserade att vi vet att dom vet att dom vet. Jag tänker många gånger när jag ser Situation Stockholm in action att vad har den här stackars människan gjort för att förtjäna ett sådant liv. Ett tragiskt människoöde som säljer sin sista livlina för en spottstyver, allt för att ha råd att mätta magen med en anspråkslös liten fiskburgare som ändå ingen vill ha. Jag tänker att det förmodligen finns både knark, skildsmässa och täta besök ifrån kronofogden med i historien innan det gick så långt så att det slutade så här.

Men där någonstans, där tar sympatierna helt plötsligt slut. Jag börjar istället tänka att dom får fan skylla sig själva ändå, luktar illa gör dom också och skulle jag någon gång drabbas av akut givmildhet och ge säljaren mitt köttiga lillfinger så byter han i alla fall bort det i nästa stund mot en pava rödvin. Vad är det för vits med att köpa deras lilla skittidning då? Jag vill ju absolut inte vara med om att sänka en medmänniska som redan ligger ner, någon skam i kroppen har man ju. Så det bästa är nog att jag låter Situtation Stockholm vara ifred och hoppas på att det löser sig ändå. Man har ju hört om historier som "uteliggare vann 30 miljoner på lotto, han hittade lottoraden bakom en container nere i hamnen" och tänker helt plötsligt att varför ska jag skänka pengar till Situation Stockholm när den här personen kommer gå om mig ekonomiskt ändå, kanske redan imorgon.

Men så händer det som får hela min världsbild att rubbas ännu en gång. I ögonvrån ser jag hur en välklädd medelålders herre tar fram sin feta plånbok och langar upp två tjugor. Sekunden senare har han en Situation Stockholm i handen och jag skäms, tänker att kan han så kan jag. Vad betyder 30 miljoner imorgon när det är dagens fiskburgare och överlevnad som står på spel. Så jag letar efter plånboken i fickan men upptäcker till min fasa att den är borta. Jag drabbas av panik och inbillar mig att människorna runt omkring mig tittar snett åt mitt håll och tänker att jag är en sån där snål jävel, inte en enda julklapp ger han bort och förra veckans redan använda toapapper, det använder han förmodligen i minst 4 veckor till. Jag beslutar mig för att springa hem igen och hämta plånboken som för att bevisa att jag har råd, jag är inte snål och nog fan vill jag ha en Situation Stockholm! För jag är en sån som bryr mig. hör ni det bryr mig!

Med andan i halsen och svetten rinnandes ner för mina kinder så kommer jag tillbaka till den plats där allting en gång började, jag tittar mig runt men upptäcker att säljaren är lika bortblåst som en fis i rymden, han har nämligen packat ihop verksamheten för dagen. Jag slänger mig ner på knä tittar uppåt mot taket som för att finna en rättvisans Gud där uppe någonstans bland betong och gammalt snus och skriker förtvivlat ut i folkhopen att "Jag vill ha min tidning, jag måste ha den, ge mig den nu". Men ingen tidning kommer. Så jag reser mig upp igen och går med tunga steg bort ifrån ångesten och fattigdomens marknad. Jag konstaterar för mig själv att det var helt enkelt inte dags än, Situation Stockholm vill ju inte ha mina pengar, de är tydligt de! Pressbyrån vill däremot ha dom, så det blev en korv och en cola istället, tänker medan jag kastar i mig korven att 30 miljoner, de är mycke pengar de, undrar vad man skulle göra om man vann det...